Tiggaren och bananen

Jag gick förbi en tiggare på stan (Västerås)  idag. Tiggare kommer i olika former, musicerande, bösskramlande, uppvisningar, osv. Det är en flytande skala från uppvisning till bidragstiggande, något som gör eventuella (officiella eller privata) ställningstagande för eller emot ganska komplicerade. Det vet jag som Salapolitiker extra väl. Jag reagerade då, och anser rent allmänt att om dessa småskaliga entrepenörer behandlas och bedöms på samma skala som tex telefonförsäljare, dvs de som inkräktar på min sfär oinbjudna ska bestraffas de andra ska få verka fritt, så ser jag inget problem.
Nåja, idag passerade jag en herre som stod på sina knän, med mugg i hand, och en välskriven skylt som sade "Jag är hungrig". Jag funderade på vilken sorts mat som skulle få plats i den lilla muggen, men tänkte sedan fritt och gick spontant in i bredvidliggande Pressbyrån och köpte en banan till honom.
Han såg ganska förvånad ut när jag gav honom den. Jag väntade kort och pekade frågande på min egen mun, för att förmedla mitt förslag vad han kunde göra den, nickade artigt, och gick. När jag tittade tillbaka efter 20 meters promenad höll han forfarande på och funderade på vad han skulle göra med den. Jag kände mig lite tröstad av att han inte var tokutsvulten i alla fall.

PS Poängen min var att det gäller i all marknadsföring att vara tydlig i sin kommunikation med vad man vill. Jag gjorde inte detta för att driva med mannen. Han och jag utbytte vänliga blickar och jag var ensam i mitt möte med honom. Han lär nog äta bananen, men min misstanke var att han ville ha pengar till mat också. DS