tisdag 29 januari 2013

Att tala är rasism, att tiga är politisk korrekt


Rasism är fel. Diskriminering mot de med en annan etnisk bakgrund än ett lands majoritet är fel. Osv. Men är det fel att tala för ett språktest? Är det fel att anse att moskeer inte ska få ha böneutrop (och ska då kyrkklockor få fortsätta ringa)?
När vi har ett debattklimat i Sverige där den offentliga debatten mycket enkelt kan sammanfattas i tre linjer:
  • Fri invandring, alla är lika värda, och kan klara sig bra själva om de får chansen
  • Multikulturalism är bra, alla ska uppfostras i ”rätt tänkande”, invandrare och kvinnor diskrimineras, men vi måste reglera invandringen för att skydda våra arbeten
  • Invandring/invandrare är dåligt, ”svenskt” är bra, staten sviker ”oss” svenskar

Det finns förstås andra mer dolda diskurser, de som förs i vår vardag; i hemmen, på arbetsplatsen, med vänner på fritiden. Som vi alla vet är dessa ofta betydligt mer explicita och hamnar ofta någonstans mellan punkterna ovan. Det är helt enkelt så att vi i vårt privata liv, med alla vi träffar då, har betydligt mer nyanserade debatter kring vi och dom, om välkomnande och avståndstagande, om krav och generositet.
När vi då har offentliga samtal, diskurser, som inte innehåller dessa nyanser innebär det att utvecklingen blir mer ryckig och svårförståelig. Samhället bortanför medierna rör sig i en riktning, men de mer låsta diskurserna i det offentliga samtalet är inte i harmoni. Visst, det är ett ömsesidigt utbyte däremellan, men fortfarande är det slående hur ofta de jag samtalar med, och jag själv, frustreras över att vissa delar av det vi ofta talar om inte återspeglas i debatten. Lite grand är det som skillnaden mellan vad man säger och vad man tänker, det råder en slags självcencur, och kanske är det bra så. Man ska ju som sagt inte alltid säga vad man tänker.
Men det jag funderat på med avsikt på den senaste tidens invandringsdebatt, särskilt med anknytning till Centerpartiets utkast till Ideprogram där fri invandring föreslås, är att det finns en fara i detta.
För tänk om vi låter samhällets ”tankar” leda oss i en riktning där våra handlingar för oss till en situation som är hemskare än om vi ”artikulerat” dessa innan det är för sent. Lite grann som när vi håller inne en frustration för att sedan plötsligt ”brinna av” och slänga iväg en rak höger. Jag ser antydningar till att Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010, likt ett ryck ögonvrån innan pistolen dras, nu börjar ge små avtryck i debatten och jag oroar mig.
Jag tycker själv att det behövs en nyanserad debatt om invandrarfrågorna. Varför behandlar vi invandrarungdomar i skolan så fel, där de slussas in för att bli en andra klassens medborgare från början? Varför ska invandrare och invandring ses som en rent numerär handling där fler mottagna är automatiskt bättre, likt ett rullande band på Ford? Vad ska vi kräva av samhället och nyanlända egentligen? Osv. Men mycket av denna debatt är stympad av rädslan för att få rasiststämpeln på sig, eller för den delen, att folk inte vet hur man ska diskutera invandring utan att häva ur sig saker som faktiskt *är* rasistiska.
Det jag oroar mig för är att vi istället får en debatt där små inlägg här och där, likt pysandet från ett lock på en kokande kastrull, med små steg skiftar en slags oskriven konsensus sakta men säkert mot ett samhälle vi egentligen inte vill ha, men vi kanske får eftersom vi inte klarar av att artikulera öppet det vi ”känner”, likt slagskämpen som löser (inre) konflikter genom våld riktat utåt.
Varför inte istället ha en debatt där de yttre gränserna debatteras och etableras, så att vi vet att innanför dessa ramar är det socialt/samhälleligt acceptabelt att tycka vad man vill, och tycka olika, och för samhället att röra sig med avsikt på agerande osv, medan överträdelser är rasism och oacceptabelt, punkt slut. Vi kommer givetvis alltid ha en slags åsiktsmässig normalfördelning där alltid några vill vara extremist-javisst, men det är en annan femma. Poängen är att vi skulle få en bättre avstämning mellan privata och offentliga samtal då.
Jag inser att det är en ganska naiv förhoppning jag har här, och alla som är emot kollektiva samhällsmoraler (gissar att de främst under punkt 1. ovan berörs) reagerar på det jag tänker, men samtidigt är alternativet, vilket jag anser råder nu och som tilltar i omfattning, att vi får en ökande dissonans mellan vad som sägs och vad som sker. Människor som beter sig så får alltid problem, och samma sak kommer ske med vårt samhälle om det sker en förändring.

fredag 11 januari 2013

Centerns nuläge - kritversionen

Varför inte försöka beskriva Centerns utveckling via kritlådan?
Före Maud - Centern definieras genom att vi är ett landsbygdsparti. Därför är diskussioner kring liberalism okomplicerade eftersom det inte i nämndvärd grad påverkar kärnfrågorna.

Under Allianstiden - Centern krymper (inte hennes fel), och börjar få en mer blandad väljarkår genom demografiska förändringar, och en omdefinierad Centerpolitik. Här kan vi ha roten till det "otydliga" Centerpartiet, samtidigt som liberalismen och storstadsväljarnas intåg hindrar C från att svänga tillbaka.

Centern idag och i framtiden. Ska vi fullborda den process som en del driver, att definiera oss som ett liberalt parti, och minimera den geografiska tyngdpunkten? Alternativet som Ideprogramsdebatten antyder, är att partiets ideologiska spännvid blir för stor och vi får en polarisering istället.


torsdag 10 januari 2013

Invandring for dummies 2 - individualistens hyllning till välfärd

Efter ett antal inlägg på denna blogg och sociala medier där jag försöker försvara de som hyst tveksamhet till Centerpartiets nya arbetsgruppsförslag till ideprogram med avsikt på formuleringen om "fri invandring" har jag haft en tilltagande olust att det kan tolkas som att jag använder en oro för nedragen skola, vård och omsorg som en ursäkt för att rädas invandring av mer dunkla skäl.

Jag kommer inte ihåg var jag läst tankar i samma linje, men jag undrar om inte det var någonstans i ideerna krng Nybyggarlandet Sverige som Centern lanserade 2011, men min fasta tro är att mycket av problemen med svensk invandringspolitik vilar på att den i bland annat socialdemokratin rotade kollektivistiska synen på hur man ska bemöta invandrare är nyckelproblemet, som mynnar ut i en systemrasism.
Det borde egentligen vara ganska enkelt hur man ska bemöta invandrare. Med samma förväntningar och rättigheter som svenskar förstås!
Vad tycker vi en medborgare ska ha för rättigheter? Bostad, mat för dagen, rösträtt, sjukvård? Bra, se till att  nyanlända får det. Och där tror jag samhället i stort sköter vårt jobb idag. Att kunna kommunicera med andra svenskar? Detta är delvis en skyldighet, men vi är positiva och placerar det under rättigheter. Alltså erbjuder vi dem, precis som alla andra som av någon orsak har tex läs- och skrivsvårigheter, en skolgång anpassad därefter. Just skolan tycker jag allmänt sviker unga invandrare med hur de slussas in i skolklasser utan chans till att visa sin förmåga som sina klasskamrater som redan kan språket flytande och där en del invandrare kommer från en miljö helt utan skoltraditioner.
Vilka skyldigheter tycker vi en medborgare har? Följa lagen, försöka försörja sig, respektera de demokratiska spelreglerna tex. Om de inte följer dem ska de behandlas som vilekn svensk som helst. Här tror jag också vi har koll, ibland anses ju tom invandrare dömas hårdare i svenska domstolar. Det är rasism och ett otyg i så fall.
Mer problematiskt blir det när vi kommer in på områden som ses som så självklara bland de flesta svenskar att de är som oskrivna lagar, dvs skyldigheter, ta tex synen i Sverige på jämställdhet eller religion. Att bete sig manschauvinistiskt eller att hävda att bibelns eller koranens syn på vetenskap eller vardag ska få gå före den vedertagna svensketniska sekulariserade diskursen (tex debatterna kring hedersmord och Muhammedteckningarna) är kanske en ryggmärgsreaktion, men inte given att det ska gälla. Jag anser att effekterna av olika synsätt ska behandlas enligt de grundläggande gemenskaperna (lagar och rättigheter), så att hedersmord är förstås att fördöma, men att tankesystemen däremot omöjligen i någon mening kan förbjudas. Däremot är det rimligt att anta att ett samhälle kan ha en praktik där tex jämställdhetsdiskursen mittfåra, de delar som allmänt accepteras av de absolut flesta, kan få utgöra startpunkten för det offentliga samhället när det beskriver sig själv. Däremot får aldrig alternativen cencureras bort utan måste få ta plats i så mening att de skildras och att alla medborgare alltid ska ha tillgång till den "informationen" också. Men denna del är ett område öppet för debatt. Jag tror bara att ett samhälle med en välutvecklade välfärdssystem också kräver en högre grad av samsyn på områden som först kan tyckas personliga för att man i gemen ska vara villig att bidra till systemen oavsett hur mycket man får tillbaka rent monetärt.

För att summera: se inte invandrare som något annat än medmänniskor, men ignorera dem inte heller. Liberalism får aldrig bli en fråga om en egoistisk generositet, att säga "välkommen till oss, bara du inte stör mig", utan måste alltid kombineras med en ärlig generositet. Jag tror många av de som tvekar till termen fri invandring just också då också funderar över hur man, likt om hela släkten skulle komma på besök, hur man ska kunna bemöta alla med samma vänlighet och gästfrihet som man ger sina barn och make varje dag. Det kan väl knappast vara rasism?

Invandring for dummies appropå Ideprogrammet

Jag tänkte att som Centerpartist ska man inte vara rädd för lite skit, så jag gör ett försök att ge en allmän kommentar till invandring appropå det som kanske är det mest omdebatterade i Centerpartiets nya ideprogram, nämligen iden om fri invandring.

Som jag ser det finns det två aspekter av varför man skulle vara emot detta. Båda handlar om synen på vad som är gemensamt och hur det gemensamma ska hanteras.

1. Ekonomi och Trygghetssystem. En del liberaler argumenterar enligt ett tankesystem där gränser endast är en tankekonstruktion, en mur som håller andra behövanden utanför Sverige och EU, men då missar man en av de stora poängerna med en nation eller stat. Det är att det är en gemenskap där vi alla varje dag och över tid investerat gemensamt i att bygga upp en välfärd (och som jag ska komma till sedan en social del också) som vi sedan delar på. Vissa bidrar mer än andra men givet är att alla får del av den när det behövs, och synen bland de absolut flesta i Sverige idag är att den tryggheten och solidariteten är något vi vill fortsätta med.
Här kommer vi till motsättning A. Vid invandring måste vi i det enskilda fallet, men också som ofta sker i debatten, i det allmänna fallet, förhålla oss till att de som kommer till Sverige om de blir medborgare kommer ta del av den välfärd som vi byggt upp. En del argumenterar att detta är en stor kostnad och belastning, både i att de inte varit med i sparandet, men också efter att de anlänt. Andra talar för att vi tvärtom sluppit undan stora utbildningskostnader etc (så kallad brain gain) och att vi behöver nya svenskar för att klara den framtida välfärden. Det som Ideprogrammet aktualiserar är att det förstås, ur en ren krass ekonomisk ståndpunkt, finns en skala där vissa invandrare och vissa grader av öppenhet orsakar olika grader av anspänningar på de gemensamma systemen. Jag har som gymnasielärare under åren tex se hur invandrarungdomar misshandlas å det grövsta i självförtroende när de slussas in i vanliga skolklasser utan att ha fått lära sig en rimlig nivå av svenska innan, bara för att systemet vill spara pengar.

2. Social och värdegemenskap. Om man försöker förstå varför Sverige lyckats så väl med sin ekonomi och välfärd finns det flera svar som att vi varit fria från krig och att vi har haft många kreativa uppfinnare, osv, men det som också som regel anförs är att vi haft ett samhälle där de sociala gemenskap och att man litar på sin granne eller medmänniska, och för den delen en moralistisk styrning, som skapat ett samhälle med hög stabilitet och förutsägbarhet. Detta har i sin tur gynnat utvecklingen ekonomiskt också.
Här kommer vi till motsättning B. Med de stora invandrargrupper som under de senaste 20 åren anlänt från regioner som oftare inte har en historia grundad i västerländsk kristen etik, och helt enkelt en annorlunda kultur och förhållningssätt till värderingar och medmänniskor, utmanas den kollektiva gemenskap som finns invävd i den svenska-etniska medborgarens medvetenhet och undermedvetenhet. Dessa avstånd i "kulturerfarenheter" är förstås inte per se en skillnad i kvalitet och ska inte ses så, men i och med att den svenska modellen delvis bygger på en upplevd gemenskap sätts hela grundförutsättningar för systemet i svajning om invandringens synbarhet och upplevda effekter passerar en viss gräns.
Där har troligtvis stora delar av Centerrörelsen kunnat hålla sitt avstånd länge i och med att invandringens omfång och eventuella inte alls varit lika synbara på landsbygden som i storstaden, men ideprogrammet har dragit argumentationen enligt A) och B) ovan till sin spets.

Jag anser att den största risken för att glida över i rasism är under punkt B) av flera skäl, dels för att de som argumenterar mot invandring enligt B) som regel uppenbart är rasister helt enkelt, men också för att de förutsäger någon slags (kvalitativ) motsättning mellan hela kulturer. Jag kan tycka att i fall som med synen på kvinnan har vi i Sverige gjort framsteg som ofta inte har en motsvarighet ens i stora delar av Europa, men på andra områden är det inte alls fråga om någon fördel Sverige.
Däremot måste jag säga att punkt A) är betydligt mer intressant aspekt, där även de som argumenterar för det nya Ideprogrammet som det ser ut just nu erkänner att effekten av en helt fri invandring troligtvis innebär en neddragning av de gemensamma systemen för välfärd. Här skulle man i den bästa av världar kunna få en diskussion mellan å ena sidan de som talar för en fortsatt generös svensk välfärdsmodell som förutsätter ekonomisk och värdemässig gemenskap och å andra sidan en mindre stat med större individuella friheter och en ökad utsatthet. Båda har sina poänger, och engagerar starkt, och frågan är om Centerpartiet kan förena båda eller om Ideprogrammet kom i vid en punkt i utvecklingen där båda sidorna väger så jämnt att utvecklingen låser sig.
Jag upplevde själv på resa utomlands en mild form av rasism och jag måste säga att det var en mycket olustig och upplysande upplevelse. Man kan helt enkelt inte förstå det om man inte själv upplevt det. Det centrala i upplevelsen var känslan av att någon hade en bestämd mening om vem man var innan man ens fått chansen att visa annat. Här har vi den springande punkten i alla diskussioner om invandring. Hur ska vi ge dem som knackar på dörren ett bemötande som balanserar vårat eget behov av trygghet? Jag tror att ideprogrammets vision om en öppen dörr var för tidig som explicit vision i närtiden, men att vi samtidigt måste ha en policy att alltid svara när det knackar på dörren och låta "gästerna" en chans att ge sin version.


söndag 6 januari 2013

Bekvämt att vara liberal - dags att växa upp?

En del av att växa upp och bli vuxen är att ta ansvar, en del skulle säga att det är just det som gör en vuxen. Att ta ansvar för ett jobb, en familj eller en partner.
På samma sätt är det inom politiken. De partier och allianser i en kommun eller en riksdag som får och förvaltar en makt genomgår som regel en mognadprocess där de löften och goda föresatser man haft möter den hårda verkligheten, det gemensamma ansvaret för vän -och ovän- och en grå zon av kompromisser och besparingar mellan svart och vitt.
Någonstans brinner man fortfarande för sina ideal, men man vet att om inte den malande maskinen som är offentlig förvaltning i någon rimlig form rullar vidare kommer tusentals vardag omkullkastas, och mångdubbelt fler påverkas. Det är ett ansvar som jag sett tas av såväl vänster som höger, av motståndare som medlöpare i politiken. Jag har också sett hur en del försöker slingra sig från ansvaret och vara opportunister, att försöka äta kakan och behålla den samtidigt. Ja, för fan, jag har tom själv känt det behovet.
Det är i skenet av detta som Centerns vilja och akuta behov av förnyelse måste ses, för hur lätt är det att vara ideologisk, idealistisk och spruta vilda ideer i ena stunden när man i nästa som litet regeringsparti ska a) förvalta makten i sina departement och b) kompromissa och förhandla med de andra tre partierna som man är en (liten) lagspelare med.
Jag har den största respekt och ofta inspiration av många av de som jag känner via sociala medier som betecknar sig som liberaler och som "lever drömmen", dvs är uttalat liberala och uttalar sig därefter hela tiden, men som som regel är i perferin, utspelade och i varje fall i inte i en position där de har beslutsansvaret. För där har vi den springande punkten.
Vad skiljer en frihetstörstande liberal från en naiv miljöpatist eller en vänsterpartist som vill införa kommunistiska ideal, när vi talar om ansvarstagande? Hur lätt är det inte att tala om att slopa skolplikt, fri invandring eller platt skatt när man inte har ansvar, när man inte behöver stå till svars för majoriteten när budgeten går kaputt, eller samhällets gemensamma resurser förslösats i sociala experiment.
Som sent (upp)vaknad i politiken, efter fyllda 30, har jag genomgått en relativt snabb resa på de snart sju år jag varit aktiv. Jag var initialt just så idealistisk som de(t) jag nu ger lite tough love till, men har allt eftersom jag sett kommunpolitiken innefrån kommit att inse att det inte är så enkelt, och har med respekt sett hur både kollegor och meningsmotståndare bitit ihop för den tuffa vardag som är ansvar för en kommun. Jag har sett den press och de krav som ställs på ett kommunalråd, och hur skoningslös omgivningen kan vara. Båda Carola Gunnarsson och Per-Olov Rapp i Sala har min fullaste respekt i detta avseende.
Det är därför med viss sorg det senaste ideprogrammet från Centerpartiet gett ett slags paradigmskifte i min politiska åskådning. Jag är nu utan tvekan en vänstercenterpartist, en socialliberal. Jag har fortfarande en hel del "extremare" liberala åsikter, men samtidigt kommer jag inte argumentera utan förbehåll för liberalistiska tankar som inte tar hänsyn till här och nu, som är realistiska i sitt utförande.

Inför det senaste valet i USA nyligen testade jag mig själv på en amerikansk sajt, och hamnade då som republikan med avsikt på den ekonomiska politiken, och som extrem demokrat med avsikt på den sociala delen. Det senare är väl inte så konstigt som svensk, men det första är trots allt ett kvitto för mig själv att jag inte fegar från tuffare ståndpunkter, det är genomförandet och tempot jag funderar på.

Ska man vara ärlig så finns det i varje fall fyra politiska alternativ med reell politisk representation och makt i Sverige idag som ofta lyfter liberala tankegångar, där förutom Centern så har vi Fp, Mp och V. Det som förenar de fyra, i olika grad, är en stor öppenhet för sociala friheter, dvs tolerans mot individers frihet att "vara som de är" i nån mening, och en skepsis mot inskränkning av individens privata sfär. Här har en del partier sviktat, minst sagt, och det befäster min poäng att det är de med makt som "svikit" mest. När det gäller ekonomisk frihet så är resultatet betydligt mer begränsat, eller frånvarande. C och Fp är väl för sådan i högre grad än definitivt V, men eftersom det rör eknomi, budget och samhällsresurser på ett helt annat sätt än social "avreglering" går verkligheten betydligt saktare, om ens framåt. Här är vårt deltagande i EU också en reell bromskloss ibland, men i andra fall en accelerator.

Så, min poäng är, vilken typ av argumentation, vilken typ av liberalt samtal är egentligen mest produktivt för att maximera en liberal agenda i Sverige. Är det, i förhållande till de rådande synsätten,realiteterna och diskurserna i samhället, den typen av tvära kast - med påfäljande motreaktioner -  som ideprogrammet representerar som är mest produktiva, eller är det istället konkreta och realistiska förslag, en reell dialog mot de som räds liberalismen och en respekt för partikollegor som faktiskt måste ta beslut som kanske är den bästa vägen. Uppenbarligen tror jag på det senare.

lördag 5 januari 2013

Alla föds vi demokratiska(?)


Tänkte kommentera det här i förslaget till nytt ideprogram för (C) som handlar om byta av skolplikt till läroplikt.

Suck.

För att vara mer konstruktiv, är det en särdeles naiv syn som gör sig gällande här. Alla som varit i kontakt med skolan, socialen eller samhällets så kallade undersidor vet att de som skulle drabbas av detta förslag är de som är som längst från att ens klara sig i dagens skola. De som har problem på hemmaplan och skolkar av olika skäl, de som kommer från hemmamiljöer där en demokratisk fostran kanske behövs som mest.

Jag tror att i ett demokratiskt samhälle av liberalt snitt är det just en skolplikt där de demokratiska värderingarna lärs ut som är en slags baslinje. Människor föds inte onda (eller goda), och de föds definitivt inte demokratiska. Det är mindre än hundra år sedan vi i Sverige fick allmän rösträtt, för att nämna ett exempel. Därmed är skolplikt ett måste.

Bara för att man läst Ayn Rand (vilket jag gjort), och älskar värderingar a la Cato, betyder inte det att det är en realistisk politik, särskilt inte i Sverige.

Vad som gör mig än mer frustrerad är att dessa förslag letat sig fram till ett skarpt förslag, vilket bara kan få mig att tro att ideprogramsgruppen hamnat i en klassisk "bubbla" (varit med om det själv flera gånger), där det skapas en liten lokal process där externa input (läs "10000 deltagare") hela tiden filtreras för att stämma in på den interna logiken. För reaktionerna från gräsrötter och potentiella landsbygdsväljare på programmet har varit så pass starka att jag inte kan tro något annat.

Skolfrågor av relevans handlar istället om hur ska vi bevara eller skapa en god kvalitet på skolundervisningen på landsbygden, och hur hanterar vi den strypsnara som är interkommunala bidrag? Det är relevanta frågor för C.