Jag lider med grä(S)rötterna

Ja, det är faktiskt inga krokodiltårar, för jag vet hur det känns. Att stå där och försvara någon tabbe eller konstigt beslut bara för att man är med i samma parti, men i övrigt aldrig träffats, och inte har någon orsak att försvara den andres agerande eller uttalande.
Både bland det klassiska fotfolket, som gruvtolvans fd ordförande, som hos s-bloggare som Erik Laakso, tryter orken. Just när förnyelsen och återtåget skulle börja, så skiter det sig igen. Sossarna behöver inte mer agerande från sina representanter som motsäger (S) grundvärderingar.
Förutom Juholtaffären, är det det smått idiotiska förslaget och SD-flörten om en andra klassens medborgarskap, och (S)-företrädare som medvetet föreläser för Förintelseförnekare. Juholt bör avgå, om inte för sina misstag, så för att han nu är sänke för (S) som distraherar från vardagspolitiken.
Och som någon sade (på FB, minns inte vem) häromdagen, vi vill ha ett livskraftigt (S) som sätter press på Alliansen, så att reformer hamnar i centrum, inte förvaltande. Särskilt (C), som är reformdrivet, har ett intresse av detta.
Sedan kan jag tycka att Juholt är i en situation som går emot de naturliga instinkter som människan har att försvara sig. Istället är det bästa agerandet i denna situation att sänka garden och låta media slugga honom blodig tills blodtörsten avtar. Problemet är bara att ett sådant beteende inte fungerar så länge motparten vill ha mera blod och får in träffar. Det hela blir lätt äcklande, som när en fight i en film går från underhållning till misshandel som inte alls roar.
Enough is enough. Låt utredningen ha sin gång.