RUT, jämställdhet och skitjobb - vardagsrealism

Sakine Madon har på Expressens ledarsida en hypotes om att RUT-bidraget kan ha en baksida att de familjer som använder den, och de politiker som förordar den, kan vaggas in i en illusion av jämställdhetsarbete när man i själva verket tar bort en chans till att fostra barnen i allmänhet, och sönerna i synnerhet, i att städning med mera fyller reella behov och inte bara är "osynliga" skitjobb. Därmed skulle avdraget få en effekt av att jämställdheten och jämlikheten inte alls förbättras, kanske tom försämras.
Jag kan förstå hennes resonemang, men samtidigt så beger hon sig in i vänsterpolitikerns förlovade land av uppfostringspolitik. RUT-bidraget är en möjlighet, inget tvång. Vad som sker är att varje vuxen person ges ett val, ett val som inte utesluter en god uppfostran eller ett jämställt förhållande. Människor kommer göra dumma, bekväma val, men låt dem göra det. Samtidigt kommer kvinnor våga satsa på sin yrkeskarriär när de känner att städningen hemma går att lösa på annat sätt istället för att ta en utsiktslös fight med en lat man. Det finns faktiskt en verklighet därute när valet av partner inte står i svartvitt, där ens livsvän trots sina brister är värda leva med. Då kan RUT spela en liten roll i det pusslet. Idealism är bra, men det utgör bara ett ramverk som måste fyllas med en fungerande vardag.