Omfördelning av rikedom - stad vs land

Det finns en klassisk diskussion inomdiskursen stad och land som handlar om ifall landsbygden är fattig och hålls vid liv av staden genom ständig utpressning av tex politiska företrädare, eller om den tvärtom mjölkas på naturresurser och ungdom, och endast får vårdkrävande pensionärer och futtiga omfördelningsbidrag tillbaka.
Ett tvärsnitt av veckans media ger exempel från båda hållen. Vattenkraften och järnbrytningen brukar ofta anses vara ett exempel på hur landsbygden ger men inte får tillbaka. Gunnar Selberg(C) från Kiruna talar sig varm (het?) för hur landsbygden bidrar utan att få i närheten av lika mycket tillbaka. Elbolag och kunder i söder tycker tvärtom att det är orättvist värre att elkunder i norr subventioneras med lägre elpris (fast jag misstänker att det är Eons vinstbortfall som skribenten mest lider över...).
Det har också upptäkts att ingen av de 23 ministrarna i regeringen bor norr om Värmdö, dvs att 2/3 av Sverige saknar ministerrepresentant om man ser det rent geografiskt. Det var Mauds bortfall som punkterade norrlandsfönstret, så att säga.
Personligen så misstänker jag att omfördelningssystemen kompenserar många landsbygdskommuner eventuella bortfall, för det kan ju knappast vara så att enskilda kommuner skulle få behålla miljarderna, och sett på Norrland som helhet så torde allt underhåll etc delat per capita bli helt OK. Däremot skulle jag vilja veta hur det ser ut med humankapitalförlusten, den så kallade brain drain:en. Vad förlorar landsbygdskommunerna på att bekosta utbildningen för barn och ungdomar som sedan försvinner iväg till storstäderna? Där kan vi säkert tala om en nettoförlust, oavsett om vi får några akademiker tillbaka.
Och totalt sett så skulle vi nog mer tjäna på att inse att alla tjänar på om vi hjälps åt och ser synergieffekterna av samarbeta och utbyte, eller hur?