tisdagen den 4:e oktober 2011

Lidande i rött på vitt i vargens spår

Jag har som majoritetens av svenskarna antagligen lärt känna vergen genom mysiga naturfilmer på Bolibompa och Naturdokumentärer, och via Bamse, där vargen är en ex-brottslings som rehabiliterats in i det goda samhället enligt konstens alla regler.
Liken efter vargens framfart igår i Rörbo

Som vuxna tar vi ofta de öppna landskapen med blandade skogsdungar, betesfält och betande djur som något givet, särskilt här i mellansverige. När vi köper lokalproducerat är vi tacksamma för den goda smaken och för de höga kraven vi har på djuruppfödning i Sverige.
Och när Naturvårdsverket och miljörörelsen säger att det är synd om vargen, att det råder inavel, och att man nu ska expandera dess revir in i fyra mellansvenska län, så nickar vi glatt och tänker att ni flyttar naturen lite närmare oss, nu "återställer" vi naturen.
Men detta är, som jag brukar säga i matematiken, en ekvation som inte går ihop.
Låt mig ta Rörbo gård som ett exempel. Här försöker man på alla möjliga sätt skapa värdiga förhållanden för djuren och ordna lokalproducerat kött.
In kommer staten med sina goda intentioner och låter vargen expandera in i bygder som utvecklats utan varg sedan 1800-talet. Inavlade djur som sägs föda få valpar föder storkullar på 7-8 valpar här, vilket snarare talar för en vargstam som inte alls har problem med genetiken.
Vargen river och dödar hundratals djur förra året, och nu händer det igen igår. Ägarna får samla ihop liken i högar, försöka rädda dem som går, och det hela påminner absurt om bilder från massavrättningar som man sett i krig på TV. Ägarna är nu redo att ge upp, av sorg och av hur ekonomiskt ohållbart det är.
Sätt upp stängsel, säger några. Det gjorde man, 12 km elstänsel och en miljon kronor senare (ur egen ficka!), så kommer ändå vargen igenom som igår.
Vi har nu fem revir helt eller delvis i Västmanland, och även andra länsdelar börjar se vargen. I Kungsör bygger fårbönderna nu ut sina vargstängsel.

Vargfrågan består av flera frågor, som när de blandas ihop blir explosiva, destruktiva och låsta.
Jag ser två huvudspår som bör skiljas från varandra:
1. De gröna näringarna som drabbas av vargen pga statliga direktiv måste få samma förutsättningar som tex samerna eller andra företagare får att ha en rimlig vardag där ekonomin kan fungera.
2. Ska vi ha varg i de relativt sett tätbefolkade glesbygderna i mellansverige, med höga andelar öppna landskap och djurdrift?
3. Hur ska människors (ibland grundade, ibland ogrundade) rädsla för varg hanteras på ett respektfullt sätt. För ärligt talat, personligen är jag betydligt mer rädd för björn än varg, så rovdjursfrågan har en tendens att få slagsida åt vargen håll dessutom.

Personligen så måste jag åter igen betona lidandet som vargen förorsakar för ägare och djur. Att sitta bredvid veterinären och se livskraften rinna ur en av sina fårtackor skulle jag bespara vem som helst. Hur kan djurägare undvika att sätta isg in i detta lidande, och hur kan riksmedierna undvika att skildra det lidandet när de tar upp så mycket annat pseudolidande och "kränkta" mediafjantar och åsiktstalibaner. Här har vi lidande svart på vitt, eller snarare rött på vitt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar