Sala har tre högstadier, Valla, Ekeby och Västerfärnebo. Tillsammans har de ett elevunderlag som motsvarar ungefär det en större högstadieskola i en storstad som Västerås. Helt naturligt förs det därför fram ideer om, eller oro för, sammanslagningar så fort det ska talas ekonomi.
Stordrift står mot små enheter med högre kostnader. Samtidigt kan man med större enheter lättare erbjuda fler val av kompisar och ämnesval. Det är inget enkelt val och med en geografiskt stor kommun som Sala med flera småorter på behörigt avstånd från tätorten Sala så blir det inte enklare.
Det råder stor politisk enhet och få diskussioner kring att elever upp till och med mellanstadiet ska bussas så litet som möjligt och få gå i små enheter, på stad och land. Däremot är sikten inte lika klar då barnen blir ungdomar, och detta sammanfaller olyckligtvis med den ökade otrygghet som stadieövergången och pubertetsinträdet innebär. Från hemklassrum och känslomässig stabilitet till många lärare och klassrum, och hormonkaos.
Idag har ordförande för skolnämnden, Eva Stenberg(S), och oppositionsledaren=jag(C) åkt runt och besökt de tre högstadierna i egenskap av kontaktpolitiker. Det innebär att vi lämnar eventuell blockpolitik bakom oss och istället ikläder oss rollen av nämndrepresentanter i allmän mening som ska granska hur främst elevernas situation är i skolan. Vi frågar om hälsan, betyg, trygghet, osv.
Det är svårt att sammanfatta alla intryck kort, och en hel del behåller jag för mig själv, men sammantaget får man bilden av
- relativt nöjda elever, åtminstone de vi "greppade" i korridoren eller intervjuade
- enheter, rektorer, och personal som kämpar för att hitta stabilitet i en föränderlig värld, på bättre och mindre bra sätt, men de allra flesta verkade behärskade i sin framtidssyn.
- oron för sammanslagning mellan Ekeby och Valla verkar mestadels vara något som en minoritet driver. Och jag vill betona att förändringen är en organisatorisk, för att hitta så kallade synergieffekter och inte göra ett dubbelarbete på två skolor som redan sedan länge har ett integrerat samarbete. Ingen av de två enheterna har idag ett nedläggningshot över sig. Men förstå oss rätt: rektorerna har vårat mandat att samordna resurserna på ett rationellt sätt och där förväntar vi oss att alla agerar professionellt och säger vad de tycker, när chansen finns. Inga fler nödbromsar tack. Raka puckar gäller.
- Västerfärnebo högstadium kommer göra livet surt för de som vill lägga ner enheten, de imponerar med sitt pedagogiska arbetssätt, på flera plan. Det enda som kan sänka dem är, givetvis, om eleverna sviker. Ekonomin är rektor och enhetschef ansvar, och med de fyra miljonerna extra som skolnämnden har från kommunstyrelsen, så blir det tom pengar över.
- Kedjan vid problem, elev(förälder) - lärare - rektor - enhetschef - politiker, bryts ofta vilket leder till förvirring i organisationen. Antalet konflikter skulle minimeras om de som upplever att något inte fungerar först talar med dem närmast i kedjan och senare arbetar sig uppåt tills man får respons. Hoppar man över steg måste ändå den man talar med söka sig nedåt i kedjan, vilket skapar en förvirrad respons och oklara ansvarsförhållanden, osv. Självklart vill alla det bästa, men var och en i organisationskedjan är bäst på de frågor som rör sitt "närområde". Undantaget är i vissa fall oss politiker, men då är det om man lämnar sin roll som tex lärare och söker upp oss som medborgare. Som din folkrepresentant kan jag lyfta generella frågor som berör kommunen som helhet. Däremot kan jag inte gå in och "peta" i verksamheten, det är förvaltningens ansvar. Som fritidspolitiker kan jag inte sådana frågor och ska inte heller låtsas som det. Där har min tid som politiker haft en välgörande verkan på min vardag som gymnasielärare i Västerås - jag klagar mycket mindre på skolpolitiker nu, jag går till min chef istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar