Vägen mot acceptans för SD

Jag har i mina två senaste inlägg om SD, här1 och här2, har jag försökt att komma över den kontakträdsla med partiet som jag tror de allra flesta svenskar har, och som är extra problematisk som aktiv politiker. Jag står fast vid att jag i dagsläget ser SD:s grund som rasistisk i hur den uttrycks och visas upp på främst riksplanet, men om ni tar en titt på kommentarsfälten i inläggen ovan så kan ni där se exempel på vad som kan vara en del av nästa fas i SD:s utveckling, "normaliseringen". Stellan Bojerud är ett exempel på en nyanserad och moderat (i ordets allmänna betydelse) sverigedemokrat. Preics som jag noterat tidigare, upprepar han mönstet för SD-företrädare i att han har många band till andra kulturer och invandrare, vilket förstärker problematiken att bara avfärda SD. De har uppenbarligen utvecklat sina åsikter inte i ett tomrum, utan i kontakt med det de kritiserar.
Jag tror att om SD rekryterar fler som Stellan, reformerar sitt budskap (särskilt i media) och hittar en sammanhållen ideologi, så kommer de att inte vara konstigare än hur KD länge var (med massa mer extrema kristna ideer i bakgrunden under Alf Svensson) eller V är med sina önskelistor. Då kan partiet bli något som, även om inte många vill alliera sig med dem, så kommer de att få delta på allvar som fri agent i förhandlingar. Rasism är inte OK, men att vilja förändra samhället på demokratisk väg är det om man respekterar grundläggande mänskliga värderingar. När SD har nått dit kommer debatten att på allvar bli en utmaning för liberaler som jag, idag vinner de bara över redan övertygade. Som i och för sig ger dem lika många röster som mitt eget Centerparti för närvarande...