Den parafraseringen av det ursprungliga ordspråket beskriver väl min bild av Centerpartiet och det är den egenskapen (bland flera) som attraherade mig till partiet. Det är ingen slump att Centerpartiet historiskt sett haft så många kommunalrådsposter i landet, och det är osedvanligt många ”do:ers” i ledande ställning, något som man kan anta har sina rötter i bönders historiska behov av allsidighet och förmåga att lösa utmaningar. Det är troligtvis också orsaken till att många, starka ”no-nonsense”-kvinnor lett vår rörelse på olika plan.
Problemet med detta, baksidan av myntet skulle man kunna säga, är att makt rent krasst inom politiken huvudsakligen inte kommer från kompetens utan antalet mandat man får i valen. Det finns partier som periodvis tar detta för långt, där utspelen blir självändamål, och spin-doctors uppenbarligen styr agendan, men samtidigt finns det en slags förhoppning i mitt parti att goda gärningar alltid belönas. Så är det tyvärr inte idag, och så har det egentligen aldrig varit. Visst, när Sverige var tydligare segregerat kunde vissa rörelser, som arbetar- och bonderörelsen, vara säkrare på vissa väljargruppers röster och därmed fokusera sig på att genomföra sina medlemmars politik, men så är det inte idag.
Vi måste våga berätta om vad vi vill uträtta med vår politik, och berättelsen måste väcka intresse! En positiv kvartalsrapport från Vår Välstyrda XXX engagerar få, särskilt inte unga. Vi måste vara extra rädda om de företrädare vi har som kan skapa empati och anslag hos folk för vår politik, som når igenom det mediala bruset. Jag menar inte att vi ska koka soppa på en spik, men kanske kan vi ibland byta ut Falukorven mot en Chorizo?
Detta är mitt Centerdilemma nr 3.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar