1. Nyrekrytering och väljartillväxt sker bland högskoleutbildade, icke-jordbrukare.
2. Det finns en spänning mellan offentlig solidaritet och liberalism.
3. Att göra gott och vilja väl ger inte automatiskt utdelning i politisk makt.
4. Alliansen ger genomslag för Centerfrågor men riskerar utplåna partiet.
Jag tänkte nu försöka kommentera och sammanfatta det jag skrivit ovan.
Punkt 3 känns den punkt som borde vara minst komplicerad och enighet kring, och det pågår mycket förändringsarbete i Centerpartiet. Det som behövs är en långsiktig och konsekvent mediestrategi, med tydliga utspel där topparna inte går in på sidospår som strider mot denna. Här tror jag att vi kommer bli bättre med tiden.
Punkt 4 är inte självklar, men om man enligt resonemangen kring punkt 3 blir tydligare så hjälper det en del. När det gäller trovärdighet och trygghet, så är det bara Moderaterna som vinner på ett gemensamt Alliansmanifest till nästa val. Vi ska gå ut 2014 med ett manifest som vi står för, och sedan får väljarnas mandat avgöra vad som sker. Givetvis är ett borgerligt samarbete det troliga, men vi är inte kedjade vid Rheinfelt och Borg, tack.
Punkt 1 verkar en del inom partiet vilja förneka, och jag tror inte att alla i det gamla gardet insett att bara för att man bor på landet så är jakt, markfrågor och konstgödselsubventioner centrala eller ens intressanta. Retorisk fråga; var är alla unga bönder inom Centerpartiet? Jag tror fler och fler av dem röstar på Moderaterna. Det är istället frågor om pendling, service och boende som är viktiga för majoriteten som bor på landet. Och i storstaden är det idealistiska högerväljare som vill ha med avreglering, frihet och förnyelse än Nya Moderaterna kan erbjuda. Jag tänker ta upp vargfrågan som exempel på en fråga som går att utveckla och stöpa om i ett kommande inlägg.
Punkt 2 är särdeles intressant och egentligen går det inte att förena båda fullt ut. Poängen med Centerpartiet har snarare varit att vi försökt skapa en tvålagerskaka där de förenas så långt de går; en tårtbotten där grundläggande service och trygghet tillgodoses, och sedan ett tjockt lager med frihetsgrädde där individers egna livsval ska blomma ut. Jag har kallat detta ”Tillsammans, var och en”. Detta har fungerat bra i ett socialdemokratiserat trygghets-Sverige, men i den framväxande högutbildade medelklassen finns det nu en rörelse och lockelse mot mer ”ren” liberalism. Blåtonerna börjar dominera kan man säga.
Hur relaterar detta till partiledarvalet? Jag ska försöka göra en relativt rättvis beskrivning av hur jag tror AKH (Anna-Karin Hatt) och Annie relaterar till punkterna (ursäkta Anders).
Allmänt så är det tydligt att kandidaterna i sina utspel den senaste tiden faktiskt famnar över så breda områden att de snarare kan skiljas åt genom vilka som stödjer dem än vad de själva säger. Stödet från Annie kommer starkast från bloggare, storstäder och gräsrötter, medan AKH har ett starkt stöd från etablerade Centerpolitiker. Hattresan kan komma att förändra detta, och Annies rundresa kommande veckor är en okänd faktor.
Genom Annies blogg, utspel och profil över de senaste sex åren är det ändå tydligt att hon står till höger i partiet, och att liberalism är ledstjärnan. Med henne är det i princip säkert att öppningen mot vänster stängs. Vi kommer potentiellt vinna väljare från M, FP, MP och småpartier med liberala agendor, och tappa gamla kärnväljare till S. Punkt 2 kommer alltså innebära att fokus skjuts åt frihetsvärden. Annies genomslag i media och hennes tydlighet innebär att tillväxten i (övre) medelklass (punkt 1) stärks, att politiken förtydligas (punkt 3) och att vi får en skarpare profil i Alliansen (punkt 4). Frågan är hur hennes relativa ungdom slår igenom på förhandlingsresultatet med Allianspartnerna.
Från Anna-Karins bakgrund och utspel sedan hon blev minister är det uppenbart att hon representerar en idé om en nystart av ett brett Centerparti som vi under Alliansåren lite lämnat bakom oss för en smalare profil. Detta innebär att vi åter igen går mot mitten, och hon har uttalat att det inte är givet var hemvisten skulle bli efter ett val. Med AKH skulle vi troligtvis behålla och få tillbaka de som lessnat på det senaste decenniets flört med främst (borgerliga) storstadsväljare från S. Samtidigt skulle risken vara att de unga, liberala förnyarna lessnar och förnyelsen säckar ihop. För Alliansen (punkt 4) är AKH troligtvis det bästa eftersom den troligtvis vinner väljare totalt sett, men för C själva är det osäkert om det belönas.
Jag har redan uttalat mitt stöd för Annie, men AKH har sådana styrkor att jag stött och blött hennes potential och mina två nyckelfrågor är:
1. Annie har haft fem år på sig att göra ett avtryck, medan jag fortfarande inte har ett grepp om vad AKH går för. Hur kommer hon stå sig i skarpt läge?
2. Om vi väljer AKH, kommer Centerpartiet behålla den liberala tätpositionen som lockar unga och förnyare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar