Framåt med Annie, med Mauds avskedstal i hjärtat

Jag tror de flesta som satt med på stämman och hörde Maud's avskedstal fick lite glansiga ögon eller mer. Själv fällde jag några tårar, lite överraskad över känslosvallet faktiskt. Men det är inget konstigt att en förändring samtidigt för med sig en acceptans av det som varit och det man lämnar bakom sig. Även om Maud kommer finnas med i rörelsen även fortsättningsvis, så representerar hennes överlämnande av stafettpinnen(52:50 in i klippet) till Annie ett synbart steg mot något nytt. På kommunfullmäktige i måndags kunde jag ana den förändringen i hur vi som varit i Åre agerade. Vi har fått en slags boost, ett lyft i en viss riktning. Miljötänk, gröna näringar, mm.
Men en av människans egenskaper är att se före detta ledare, artister, kändisar som klivit ur rampljuset i ett annat (oftast varmare) ljus. Det har förstås att göra med att de avsagt sig sin makt (och försöken att utöva den) över våra liv, och då ser vi dem mer i ett försonande ljus. I Mauds avskedstal tyckte jag också att det var tydligt att Maud talade med ett lugn, med en mer harmonisk och mindre driven röst. Hon behövde inte längre agitera och kämpa, hon kunde tala från övertygelse, för att hon ville berätta om sin egen åsikt. Man känner det i att det känns annorlunda att lyssna på henne. Vi har valt Annie som vår nya ledare, men vi kommer heller aldrig glömma det Maud betytt för oss som enskilda Centerpartister eller oss som parti. Tack, Maud.