När jag var på en guidad rundtur i ett äldreboende började det med att vi kom till en dörr som hölls låst. Det var inte något i stil med de hemskheter vi läser om i Boden, utan det var på dagtid, med full verksamhet innanför. Det var mer som på ett dagis där grinden har ett specialgrepp så att inte barnen ska kunna förvilla sig ut när inte personalen tittar.
Detta demonstrerades konkret i att när vi skulle gå in, stod det en äldre herre och ryckte upprepat, men lugnt, i handtaget. Våran guide öppnade dörren och talade med, låt oss kalla honom, Adam. Han hade inget problem med att ledas tillbaka, och bli en del av rundturen. Mitt intryck var att han, i sin alzheimer, inte visste riktigt vad han hade tänkt uträtta. Det som störde mig var i stället att jag tyckte mig känna igen honom. Jag är ganska dåligt på sådant, så om jag reagerar så måste det vara någon jag träffat relativt ofta. Efter rundturen, då vi begivit oss därifrån, föll slanten ner och gav mig en lättare kalldusch.
Samme man hade jag i ett helt annat sammanhang umgåtts med för mindre än tre år sedan, och då hade jag (som ni som kan sådant här inte förvånas över) inte märkt att han skulle lida av någon form av problem med minnet. Tvärtom minns jag honom som en vaken och tydlig person. Troligtvis måste hans sjukdom redan då ha börjat yttra sig, och sedan dess stegrats över någon form av gräns. Det knepiga var, att under den stund han gick med oss på boendet, märktes det egentligen inte för oss icke-anhöriga att han saknade kanske stora delar av sin historia och vardag, att den var utom räckhåll för honom.
Detta minne, av mötet med "Adam" på boendet, brukar jag påminna mig om ibland när jag behöver uppskatta här och nu mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar