Han konstaterar det som är självklart för etniska svenskar, också -förstås- gäller om man inte fötts i Sverige. Att man inte vill leva på allmosor. Att äkta integration är att vara med och bidra med sin egen del, att bli en del i samhällets byggande.
Det är förstås att säga det uppenbara - att själv arbeta och försörja sig, att kunna säga att mitt hem
är mitt eget, är något som förenar människor världen över. Om något kan jag generellt sett säga att
de som byter hemland verkar mer benägna att ta mer utsatta och sämre avlönade jobb än
jag själv som hellivssvensk skulle göra. Det jag tar för givet ser de utifrån som något nytt.
Arbetförmedlingens övertagande vid det senaste årskiftet av en del av ansvaret för nyanlända, Etableringsreformen, har som alla andra reformer kritiserats och behöver antagligen tid för att hitta formerna ordentligt. Men grunden är helt rätt, att nyanlända invandrare ska få chansen att komma ut i arbete om de vill och kan. SFI och allt det andra får komma hand i hand med det, istället för en teoretisk introduktion i ett bidragsberoende somkanske inte behövs. Genom reformen har nu andelen som varit i kontakt med arbete första året gått från 1 av 10 till 9 av 10. Nu gäller det att se till att stödet i de olika etableringformer som används, som instegsjobb och etableringsstöd, utformas så att arbetena på ett naturligt sätt övergår i "riktiga" arbeten när arbetstagaren och arbetsgivaren har hittat att det finns ett långsiktigt ömsesidigt behov. Precis som Centerpartiets förslag med att man ska kunna behålla försörjningsstödet i en övergångsperiod när man ordnar ett jobb. Det finns en stor potential som inte utnyttjas idag, och där är det statens roll att hjälpa arbetsmarknadens parter att hitta varandra, att den kompetens som finns vidimeras och synliggörs hos invandrarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar