Solidaritet är en skola, en buss och en postlåda?
Det finns ett grundläggande problem när man talar om stad och landsbygd, och det är antagandet att det finns en naturlig motsättning mellan de två, och att staden respektive landsbygden är homogen, dvs utan variation. Men precis som att alla vet att en stad kan hysa skilda världar visar de ortsanalyser som Sala kommun utför just nu att landsbygden och dess orter inte är en enhet med samma behov. Västerfärnebo lyfte sina naturvärden högt medan Kumla talade mycket om den gemenskap som kännetecknat byn. På samma sätt som man i planeringen av en stad skräddarsyr samhällets insatser efter stadsdelen måste alla och allmänhet inse att landsbygden är ett lapptäcke av behov, förutsättningar och möjligheter.
När några stadsbor lite vanvördigt säger att man ”får skylla sig själv” när man bor på landet, så undrar jag var solidariteten tagit vägen? Ska jag säga samma sak när tex otryggheten sprider sig i stadsparken – ni får skylla er själva som bor i stan? Nej, självklart inte. Solidaritet är att se sin medmänniska som individ, med individuella behov. Sala kommun är ett ypperligt exempel på detta, där stad och land historiskt givit och tagit av varandra till ömsesidig glädje. Jag är emot alla former av polarisering mellan de båda utan tror att tex socialdemokrater förstår i hjärteroten vad jag menar med detta vidare solidaritetsbegrepp.
Visst är det kostsammare med bredband och busstrafik på landet, men staden har sina egna merkostnader också. Det viktiga är att vi alla får rimliga nivåer på den service som vi skattar för gemensamt, oavsett var vi satt ned våra bopålar. Ortsanalyserna visar på den stora potential som finns här för boende och de gröna näringarna. Men i slutändan är det enda jag begär en skola för mina småbarn, att kunna pendla till jobbet och kanske en butik och en postlåda. Är det för mycket begärt när stadsbon har så mycket mer att välja på i centrum?
Mikael Jonsson(C), Ransta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar