onsdagen den 2:e november 2011

Alliansdegen behöver knådas av oppositionen - grä(s)rotsfräs vs (s)topp-toppen

Jag har följt socialdemokraternas våndor sedan förra höstens valfiasko, från att Mona puttades av från toppen fram till Juholtaffären. Det har varit nästan lika plågsamt att följa identitetskrisen som SAAB:s vedermödor. Det jag tycker har framgått tydligt är att progressiva krafter bland fotfolket, i bloggarna representerade av tex Erik Laakso och Johan Westerholm, eller netroots i allmänhet, har svårt att få gehör för att förändra hur rörelsen arbetar. Lyssnar man öppet till vad de säger så är det inte nödvändigtvis politiken de vill förändra, utan intern- och externdemokratin. Att bryta upp de interna monopolen som finns, med slutna nomineringsprocesser och destruktiva maktspel. Att gå ut och mer lyssna på väljarna.
Mot detta står en partiledning som utan denna reella förankring hattar hit och dit i beslut efter beslut. Ena stunden är det extrem fackkramarpolitik, andra stunden lägger man en skuggbudget som är just bara det, en skuggning av regeringens politik med små eller orkeslösa ändringar.
Läget just nu är att frånvaron av ett stort oppositionsparti gör att Alliansen och M breder ut sig lite allmänt oinpirerat likt en hög med deg som ingen knådar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar