Facebookvänner i politikens värld

Nuförtiden är jag en daglig konsument av Facebook och postar en hel del - från personliga trivialiteter till politiska åsiktsyttringar - men från första gången jag stötte på FB tog det lång tid innan jag övertygades om att gå med. Politiken var min väg in och jag använde den då på det sätt som jag idag råder oinvigda att använda den i början: som ett sätt att kunna följa bekanta och intressanta när man inte kan vara en del av deras vardag i RL (real life). Jag kunde via FB följa mina Centerkollegor och på så sätt ta del av deras vardag och tankar när det passade mig. Det var ett bra sätt att bygga kontakter och samförståelse.
Sedan började jag själv skriva ett och annat, och efter att jag startade den här bloggen i valspurten förra året tog det fart på allvar. Jag har gradvis känt mig för på var de oskrivna lagarna för ett medium där trevlighet är nr 1 och gilla-knappen är interjektion, adjektiv och hälsning, och gradvis vågat mig på att både kommentera och diskutera, stundtals hetsigt. Det roliga är att flera av dessa "opponenter" numera är bland mina bästa facebookvänner, vilket säger en del om mediets karaktär.
Bland media och myndigheter har man de senaste åren spräckt en slags tabugräns när man valt använda det som skrivs på FB och twitter i sina reportage och myndighetsutövanden. Flera ”skandaler” har börjat med att någon twittrat eller facebook:at en tanke som borde ha stannat som just tanke, eller åtminstone som muntlig utsaga mellan kollegor.
Detta kan man tycka vad man vill om, men det innebär idag att om man skriver på FB idag måste man, särskilt som offentlig person, förstå att det som skrivs (likt i amerikanska polisfilmer) kan och kommer användas mot en om man fäller yttranden som är ångervärda. Bortsett från de med en mycket utvald skara vänner gäller det alltså att det man säger på FB är något man får räkna med att man måste kunna stå för inför en kritisk offentlighet.
Jag anser själv att detta synsätt bara gör FB trevligare eftersom om jag i mina postningar på FB föreställer mig att alla kan läsa det jag säger, så skriver jag bara det jag kan stå för.
Man kan fråga sig om då inte alla ska vara vän med alla? Nej, givetvis inte. Man kan jämföra det med ett vanligt cafe, som ofta består av öppna ytor. Ville jag kunde jag tjuvlyssna på mina grannar, men gör det inte som regel. Vid varje bord sitter ett sällskap i sin egna värld, avskild genom gemensamma konventioner.
Min poäng med hela denna utläggning är att när politiskt ansvariga med hög profil häver ur sig personangrepp på facebook, så får man acceptera att detta ses som något man gjort sin roll som politiker, och ta konsekvenserna därutav. Jag tänker inte peka ut någon, det är ingen av mina egna FB-vänner, men jag tycker det är tråkigt när ett defensivt läge gör att man snackar skit bakom ryggen på folk. Det är faktiskt betydligt mer OK att göra det om man står öga mot öga, då är det en öppen utmaning, men att göra det via FB är både naivt och politiskt destruktivt. Det sätter en nivå som känns tråkig, och jag hoppas det var en sån där tillfällig blunder (gudarna vet man gör sådana ibland).