Ibland mår jag illa av politiken

Ibland mår jag illa av politiken. Det som 97% av tiden är intressant, fantastiskt komplex och ett ansvar som jag undrar varför just jag fått ta del av, kan plötsligt framkalla samma känsla av illmående som när man svikit en förtroende eller när vänner bråkar. Jag menar inte det här i någon slags agitatorisk "jag mår illa av andras dåliga politik" eller så, utan en högst personlig känsla av olust.
Det sägs ofta att vi i Sverige är samförståndets förlovade land, och om detta är sant så är det lätt att förklara varför politiker och politik ofta pratas skit om. Politik i en demokrati bygger på att olika åsikter ställs mot varandra och debatteras av politiska motståndare. I en vardag där samförståndet är norm, med en av världens lägsta lönespridningar och ett välutvecklat solidaritetssystem, så har jag alltså som fritidsintresse att simma i mörka vatten. Eftersom det är människor som är politiker så blir det oundvikligen påhopp, maktspel och destruktiva beteenden från alla håll av och till, förr eller senare.
Mina första fyra år som politiker lunkade på i ganska normal takt, och skilde sig nog inte så mycket från de flesta andra som har en post i en nämnd och inte tar allt för allvarligt på den. I och med valet ifjol hände plötsligt något. Jag startade den här bloggen, och kom in i kommunfullmäktige, vilket kan sägas vara att bli "riktig" politiker på så sätt att man inte bara representerar folket via sitt parti, man är vald av folket också. Jag fick flera poster med ansvar också i kommunstyrelse och skolnämnd.
Kort fattat så kom politiken att bli min heltidshobby, vilket alla som följt min blogg kan ana. Jag har lagt mina övriga hobbies på hyllan och utöver arbetet ägnat det mesta av dygnets tankar åt Centerpartiet och de ansvar som följt av mina åtaganden. Via bloggen har jag för öppen arena utvecklat min förståelse för politiken och Centerpartiet, och försökt skapa en egen position som politiker.
Alliansen förlorade makten i Sala, och jag vet att det tog många av oss hårt, men ska jag vara riktigt ärlig så har det varit blandade känslor för mig. Vi fick ju helt enkelt inte nog med röster! För egen del var det oavsett ett steg uppåt i möjligheter. Under mitt första halvår gick jag som nybliven fullblodspolitiker ut hårt för att likt en nyfrälst korsriddare bekämpa fienden och deklarera var jag stod. Jag skriver med självironi eftersom jag likt en nybliven ung CUF:are velat tolka allt genom partiprogrammets gröna bokstäver och därmed ibland sett mina meningsmotståndare endast som politiker. Precis som jag sårats av en del som jag läst om mig så måste andra ha sårats av mina ord. Nu är det oundvikligt att de som tar politiken på allvar ibland såras av att andra inte hyser samma övertygelse, och att den personliga självbild man har stundtals får ett grymt uppvaknande i politikens konfrontativa värld, men det finns fortfarande angreppsvägar som bör undvikas.
Det här togs till sin spets i slutet av sommaren när jag insåg att jag efter ett år bloggande, insändare och motioner hittat fram till en hygglig grund att stå på som politiker, och att det var dags att försöka landa i en roll som inte blir som ett alter ego till mitt vardagsliv, utan går att förena med det vanliga lunket. Det har inneburit att jag försökt ta ett steg tillbaka mentalt när jag skriver insändare och bloggar, utan att släppa de ideal jag har. Jag har försökt tänka på alla de som kan tänkas läsa artikeln när jag skriver, inte som hållare av de åsikter de uttryckt och står för, utan som medmänniskor som sitter framför mig. För även om de likt mig brukar anta en politikerroll på våra möten, brukar också de språka öppet och hjärtligt utanför mötena. Detta rollspel är ärligt talat både en del av nöjet med politiken men samtidigt dess förbannelse. Jag antar att det är nödvändigt av taktiska skäl, särskilt för dem som har mer att förlora, men i den bästa av världar skulle det inte behövas.
Jag vet i alla fall att när jag skriver på detta återhållsammare mer eftertänksamma sätt känns det varmare inombords när väl artikeln står där på Debattsidan, när jag vet att jag kan glädjas åt den utanför de politiska tankecirklarna.
Personligen har jag en teori att folk snackar skit om dem som har makt eller inflytande över våra liv, och att det aldrig går att ändra på, bara hålla på en rimlig nivå. Politiker, bankirer, ja kändisar, får känna av kritiken som vi andas ut med nära eller kollegor, eller på kommentarsforumen, eftersom det är vårt sätt att hantera att någon annan når in i vår vardag och påverkar den.
Jag kan fortfarande tycka att de som inte prövat på politiken inte borde vara så dömande, att det finns en otrevlig, avhumaniserad, skitsnackarkultur kring demokratins grund som vi skolas in i som medborgare, där medias bild inte hjälper till. Självklart stämmer vissa delar, men jag skulle önska att vardagen kunde skildras mer också. Det är inte konstigt att folkrörelserna i C och S krymper när bilden av lokalpolitikern är så negativ. Jag brukar säga att det är lättare att komma ut som alkoholist än politiker, och det står jag för.
I och med att jag börjar studera 80% i forskarskola i Uppsala efter nyår kommer jag tvingas trappa ner mina mest tidskrävande åtaganden, och lämna nämndsarbetet. Kvar blir det centrala, min post i kommunfullmäktige, plus en del poster i det lokala partiarbetet. Det gör att jag kan ta ett steg tillbaka och hitta en mer holistisk, balanserad bild av vem jag vill ”vara” som politiker. Jag ska också försöka än mer utvidga det lokala demokratiska samtalet. Jag har varit med att lägga fem-sex motioner kring närdemokrati, och kommer fortsätta med det. För er som inte provat på politiken och som har människor som intresse, gör det! Det är en allmänbildningskurs i vårt samhälles inre motor som egentligen alla borde genomgå. Jag arbetar till vardags som lärare i en annan kommun, och klagar inte längre på politiker (haha) men har allmänt fått en mer nyanserad syn på min lärarroll.
För att återvända till min inledning. Politik handlar om att ta beslut på delegerat ansvar, dvs på uppdrag av andra. Därmed måste jag som politiker acceptera att jag ständigt måste leva med en osäkerhet över vad jag ska göra. Jag vet ungefär vad jag själv tycker, men jag har även mitt partis program, och mitt väljarmandat att försöka väga in. Jag slås gång på gång hur ironiskt det är när människor och anonyma insändare talar om svekfulla politiker som inte står för något, samtidigt som de vill att vi ska lyssna och ändra oss så fort Sven Svensson ringer upp eller Svedalaposten slår upp ett reportage. Att vara politiker är att stå i denna korseld av gamla löften och nya förutsättningar, att bemöta åsiktsmotståndare och interna prioriteringar, budgetpress och löftesflora, och att göra det utöver sitt 8-16-arbete.
Det låter gnälligt, men jag har accepterat det för jag gillar utmaningar, men jag vill samtidigt kunna må bra när dagens debatt är över. Därför kommer jag fortsätta försöka vidga mitt nätverk över politiska gränser och framför allt, förstå min omgivning. Vad är det som får Sala och Sverige att rulla? Varför tänker han eller hon så där? Och att aldrig rygga tillbaka från konflikten utan istället försöka lösa den och hitta en gemensam nämnare. Det är trots allt bättre att mötas i öppen konflikt och diskutera än att grämas i dolda rum. Glädjen över att få försöka göra en, om än liten, insats för medmänniskorna är fortsatt stark och den vet jag att fler delar med mig i Sala.