Johan Ingerö skriver om Maud och Annie Johansson med behållning (som vanligt). Men det riktigt upplysande blir om man läser kommentarsfälten till artikeln. Där sammanfattas indirekt det som är Centerpartiets möjligheter och utmaningar genom beskrivningarna av Johansson. Annie är liberal, ett framtidslöfte, en utmanare, men också en extremhögerperson, en libertarian (negativt menat), en övergivare av landsbygden. Jag har själv försökt betona i och utanför bloggen att dessa två riktningar går att förena, av det enkla skälet att jag ser så många centerpartister som gör det redan idag. Visst finns det hels skalan från konservativa, mittengråcenterpartister till libertarianska everything-goes CUF:are, men den genomsnittslige Centerpartisten tror jag är en person med öppet sinne och fötterna på jorden, där solidaritet med medmänniskor i stad OCH land blandas med en vilja att förnya och frigöra kapaciteter som binds upp av fördomar, förstatliganden eller försoffanden.
Jag kommer förvänta mig av en ny partiledare att hon eller han tar striden för ett trovärdigt parti i hela Sverige. Jag tror själv att polariseringen land-stad är något vi måste lämna i partiet, men det får INTE betyda att perferins problem slutar spela en central roll. Trots allt för vi i Centerpartiet acceptera att det finns situationer där solidaritet som involverar det offentliga till viss del isnkränker den enskildes frihet, åtminstone med avsikt på beskattning. Men inom ramarna för det gemensamma ska fria val erbjudas mellan hur man väljer sina tjänster och vilka som utför dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar