Insändare: Staten är inte en bank, den är till för medborgarna

Efter att ha läst om att ledande moderater vill införa även ett amorteringskrav kunde jag inte låta bli att skriva en insändare. Självklart ska statens finanser vara sunda, men nu börjar man gå över gränsen där man inte kan skildra få statens finanser och statens funktion, och på köpet riskerar Alliansen att motarbeta den fria marknad som är vår grundsyn(eller?). Låt bankerna gå i konken om de inte sköter sig, och låt dem erbjuda riskfyllda lån (till högre ränta eller så) till "farligare låntagare", så får vi en lånemarknad för alla som samtidigt blir självreglerande. Som det är nu förbjuder staten mig och banken om att komma överrens om hur jag ska göra vid mitt första husbyte, utan antar att alla husköpare har tid och kapital att spara i ett antal år innan man köper sitt boende.

Studielånen är en annan femma. Jag är livrädd för att vi snart har ett system där bara överklassakademiker och välsituerade har råd med utbildning, eller de som har en förmåga att fixa jobb samtidigt som de skaffar sig en utbildning.

De utan fast anställning är ytterligare en femma, här måste något göras så att de får rimliga möjligheter att skaffa bostadslån.

Staten finns faktiskt till för att stödja folket, inte för att döma det. Inom rimliga ekonomiska ramar måste vi gemensamt hjälpa de som kommer från mer utsatta förhållanden annars får vi ett 2/3-samhälle på allvar snart. 

Staten är inte en bank, den är till för medborgarna

Om man följer debatten kring Sverige idag skulle man kunna tro att de allra flesta är en del av en välmående medelklass, med familjer där (två) föräldrar har en fast anställning och en ekonomisk trygghet som ger villa, volvo och vovve. Det är en naiv berättelse som vi vet inte stämmer; visstidsanställningarna, studenterna och pensionärerna blir allt fler och de förändringar som pågår kring statens syn på lån till medborgarna i livets olika skeden är mycket oroande.

För tio år sedan försämrades villkoren från CSN och avbetalningskraven hårdnade. Förra året stramade regeringen åt lånevillkoren med det så kallade bolånetaket. Nu föreslår det tunga borgarrådet i Stockholm, Sten Nordin(M), att vi ska införa amorteringskrav. Kombinerat med att visstidsanställda, trots många års kontinuerliga inkomster, ofta nekas lån, hotar en bild av ett Sverige där den välbeställdes kapitaltillgång är norm och där den verkliga medelsvensson lämnas utanför.

Banker måste få bedöma vilka de vill låna till men också ta konsekvenserna och gå i konkurs (med skyddade sparpengar). Finansministern Anders Borg(M) blandar ihop sin och statens roll med bankernas när man styr i detalj vad bankerna ska göra. Problemet är att man i sitt skydd av statens investeringar i misskötta banker samtidigt tar på sig samma ”skeptiska” och distanserade roll mot de medborgare som behöver stöd i ett solidariskt samhälle.

När Annie Lööf föreslår en sparandelinje är det just det andra perspektivet som råder. Staten tar ansvar för sin del, att se och stödja sina medborgare, medan näringslivet får ansvara för och ta konsekvenserna av sitt agerande. I ett gemensamt Sverige måste vi ha ett rimligt studiestödssystem, en differentierad lånemarknad och en stat som stödjer de som har det svårast att få lån till nödvändigheterna. Man ska inte behöva ha kontakter, arv eller en gammaldags fast livstidsanställning för att kunna gå sin utbildning eller skaffa sitt första boende, ett sådant samhälle vill vi inte ha tillbaka.

Mikael Jonsson(C), Sala kommunfullmäktige