Det är vanligt att man som förälder och/eller lärare suckar över att (nästan) alla barn vill bli kändis/idol/stjärna när de blir stora. En vanlig slutsats är att de är bortskämda eller (mer nyanserad) vi som föräldrar inte ser dem nog i dagens stressamhälle så att de söker sig till en karriär som ska kompensera detta.
Det slog mig plötsligen att det kanske är tvärtom - kanske vill så många barn idag bli idoler när de blir stora för att barn idagens Sverige har en så pass stark och uppmärksammad position (generellt sett, raka motsatsen finns förstås) att de delvis blir "beroende" av att stå i centrum? Det är ganska lätt att notera att vår föräldrageneration, 40-talisterna, generellt sett inte har samma nära förhållande till sina barn i den bemärkelsen att de inte lekte med oss hela tiden utan vi förväntades sköta vår fritid betydligt mer på egen hand. Jag vet inte egenitligen, men min poäng är att kändisdrömmarna kanske är baksidan av något positivt, istället för bara ett sjukdomstecken?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar