Om man haft örat mot marken inom bloggosfären och media i allmänhet det senaste 1-2 åren så har man likt ett tåg på avstånd kunnat höra slutet på en framgångsrik karriär närma sig för Maud. Ljudet växer sig sakta starkare, inte så snabbt som vänstersfären vill göra gällande, men med en sakta växande intensitet. Nu har Abir Al-Sahlani, Federley och Magnus Andersson get röst åt den hittills största dånet och jag tycker mig skymta tåget kring kurvan. Gemensamt för kraven är att man vill att den extra partistämman 2012 inte ska handla om partiledarbytet, utan framtidens politik. Nyckeln ligger nog i efterträdarvalet. Jag har själv tidigare skrivit om detta, halvt på allvar halvt på skämt. Nu var jag på en heldag den 24 mars i riksdagen som representant för Sala-C, och fick då möjligheten att höra både Maud och Annie tala. Det var mycket intressant. Maud har i media för mig framstått som lite trött och sliten, men hon var som en vital terrier som rev av över en timmes föreläsning där hon öste i oss argument att föra ut till medlemmarna och väljare. Annie Johansson var jämn, dynamisk och är en sådan där person som de flesta kan tycka är trevlig och få tycka illa om. Men. Frågan är om inte en partiledare ska väcka känslor, och sedan får man ta det goda med det onda, så att säga? Resultatet blev att jag nu vill veta mer om Anna-Karin Hatt. Och även om Maud sitter kvar taktiskt och försöker styra in partiet på Anna-Karin, så märker jag att desto längre jag följer Anna-Karin, desto mer fundersam blir jag om kanske inte hon är rätt person att ta över. Intressant. Några klipp av Anna-Karin här, här och här. Samtidigt, om det nu gäller känslor, så finns det bara ett alternativ: Fredrick Federley.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar