Att tala är rasism, att tiga är politisk korrekt

Rasism är fel. Diskriminering mot de med en annan etnisk bakgrund än ett lands majoritet är fel. Osv. Men är det fel att tala för ett språktest? Är det fel att anse att moskeer inte ska få ha böneutrop (och ska då kyrkklockor få fortsätta ringa)?

När vi har ett debattklimat i Sverige där den offentliga debatten mycket enkelt kan sammanfattas i tre linjer:

• Fri invandring, alla är lika värda, och kan klara sig bra själva om de får chansen
• Multikulturalism är bra, alla ska uppfostras i ”rätt tänkande”, invandrare och kvinnor diskrimineras, men vi måste reglera invandringen för att skydda våra arbeten
• Invandring/invandrare är dåligt, ”svenskt” är bra, staten sviker ”oss” svenskar

Det finns förstås andra mer dolda diskurser, de som förs i vår vardag; i hemmen, på arbetsplatsen, med vänner på fritiden. Som vi alla vet är dessa ofta betydligt mer explicita och hamnar ofta någonstans mellan punkterna ovan. Det är helt enkelt så att vi i vårt privata liv, med alla vi träffar då, har betydligt mer nyanserade debatter kring vi och dom, om välkomnande och avståndstagande, om krav och generositet.

När vi då har offentliga samtal, diskurser, som inte innehåller dessa nyanser innebär det att utvecklingen blir mer ryckig och svårförståelig. Samhället bortanför medierna rör sig i en riktning, men de mer låsta diskurserna i det offentliga samtalet är inte i harmoni. Visst, det är ett ömsesidigt utbyte däremellan, men fortfarande är det slående hur ofta de jag samtalar med, och jag själv, frustreras över att vissa delar av det vi ofta talar om inte återspeglas i debatten. Lite grand är det som skillnaden mellan vad man säger och vad man tänker, det råder en slags självcencur, och kanske är det bra så. Man ska ju som sagt inte alltid säga vad man tänker.

Men det jag funderat på med avsikt på den senaste tidens invandringsdebatt, särskilt med anknytning till Centerpartiets utkast till Ideprogram där fri invandring föreslås, är att det finns en fara i detta.

För tänk om vi låter samhällets ”tankar” leda oss i en riktning där våra handlingar för oss till en situation som är hemskare än om vi ”artikulerat” dessa innan det är för sent. Lite grann som när vi håller inne en frustration för att sedan plötsligt ”brinna av” och slänga iväg en rak höger. Jag ser antydningar till att Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010, likt ett ryck ögonvrån innan pistolen dras, nu börjar ge små avtryck i debatten och jag oroar mig.

Jag tycker själv att det behövs en nyanserad debatt om invandrarfrågorna. Varför behandlar vi invandrarungdomar i skolan så fel, där de slussas in för att bli en andra klassens medborgare från början? Varför ska invandrare och invandring ses som en rent numerär handling där fler mottagna är automatiskt bättre, likt ett rullande band på Ford? Vad ska vi kräva av samhället och nyanlända egentligen? Osv. Men mycket av denna debatt är stympad av rädslan för att få rasiststämpeln på sig, eller för den delen, att folk inte vet hur man ska diskutera invandring utan att häva ur sig saker som faktiskt *är* rasistiska.

Det jag oroar mig för är att vi istället får en debatt där små inlägg här och där, likt pysandet från ett lock på en kokande kastrull, med små steg skiftar en slags oskriven konsensus sakta men säkert mot ett samhälle vi egentligen inte vill ha, men vi kanske får eftersom vi inte klarar av att artikulera öppet det vi ”känner”, likt slagskämpen som löser (inre) konflikter genom våld riktat utåt.

Varför inte istället ha en debatt där de yttre gränserna debatteras och etableras, så att vi vet att innanför dessa ramar är det socialt/samhälleligt acceptabelt att tycka vad man vill, och tycka olika, och för samhället att röra sig med avsikt på agerande osv, medan överträdelser är rasism och oacceptabelt, punkt slut. Vi kommer givetvis alltid ha en slags åsiktsmässig normalfördelning där alltid några vill vara extremist-javisst, men det är en annan femma. Poängen är att vi skulle få en bättre avstämning mellan privata och offentliga samtal då.

Jag inser att det är en ganska naiv förhoppning jag har här, och alla som är emot kollektiva samhällsmoraler (gissar att de främst under punkt 1. ovan berörs) reagerar på det jag tänker, men samtidigt är alternativet, vilket jag anser råder nu och som tilltar i omfattning, att vi får en ökande dissonans mellan vad som sägs och vad som sker. Människor som beter sig så får alltid problem, och samma sak kommer ske med vårt samhälle om det sker en förändring.