På samma sätt är det inom politiken. De partier och allianser i en kommun eller en riksdag som får och förvaltar en makt genomgår som regel en mognadprocess där de löften och goda föresatser man haft möter den hårda verkligheten, det gemensamma ansvaret för vän -och ovän- och en grå zon av kompromisser och besparingar mellan svart och vitt.
Någonstans brinner man fortfarande för sina ideal, men man vet att om inte den malande maskinen som är offentlig förvaltning i någon rimlig form rullar vidare kommer tusentals vardag omkullkastas, och mångdubbelt fler påverkas. Det är ett ansvar som jag sett tas av såväl vänster som höger, av motståndare som medlöpare i politiken. Jag har också sett hur en del försöker slingra sig från ansvaret och vara opportunister, att försöka äta kakan och behålla den samtidigt. Ja, för fan, jag har tom själv känt det behovet.
Det är i skenet av detta som Centerns vilja och akuta behov av förnyelse måste ses, för hur lätt är det att vara ideologisk, idealistisk och spruta vilda ideer i ena stunden när man i nästa som litet regeringsparti ska a) förvalta makten i sina departement och b) kompromissa och förhandla med de andra tre partierna som man är en (liten) lagspelare med.
Jag har den största respekt och ofta inspiration av många av de som jag känner via sociala medier som betecknar sig som liberaler och som "lever drömmen", dvs är uttalat liberala och uttalar sig därefter hela tiden, men som som regel är i perferin, utspelade och i varje fall i inte i en position där de har beslutsansvaret. För där har vi den springande punkten.
Vad skiljer en frihetstörstande liberal från en naiv miljöpatist eller en vänsterpartist som vill införa kommunistiska ideal, när vi talar om ansvarstagande? Hur lätt är det inte att tala om att slopa skolplikt, fri invandring eller platt skatt när man inte har ansvar, när man inte behöver stå till svars för majoriteten när budgeten går kaputt, eller samhällets gemensamma resurser förslösats i sociala experiment.
Som sent (upp)vaknad i politiken, efter fyllda 30, har jag genomgått en relativt snabb resa på de snart sju år jag varit aktiv. Jag var initialt just så idealistisk som de(t) jag nu ger lite tough love till, men har allt eftersom jag sett kommunpolitiken innefrån kommit att inse att det inte är så enkelt, och har med respekt sett hur både kollegor och meningsmotståndare bitit ihop för den tuffa vardag som är ansvar för en kommun. Jag har sett den press och de krav som ställs på ett kommunalråd, och hur skoningslös omgivningen kan vara. Båda Carola Gunnarsson och Per-Olov Rapp i Sala har min fullaste respekt i detta avseende.
Det är därför med viss sorg det senaste ideprogrammet från Centerpartiet gett ett slags paradigmskifte i min politiska åskådning. Jag är nu utan tvekan en vänstercenterpartist, en socialliberal. Jag har fortfarande en hel del "extremare" liberala åsikter, men samtidigt kommer jag inte argumentera utan förbehåll för liberalistiska tankar som inte tar hänsyn till här och nu, som är realistiska i sitt utförande.
Inför det senaste valet i USA nyligen testade jag mig själv på en amerikansk sajt, och hamnade då som republikan med avsikt på den ekonomiska politiken, och som extrem demokrat med avsikt på den sociala delen. Det senare är väl inte så konstigt som svensk, men det första är trots allt ett kvitto för mig själv att jag inte fegar från tuffare ståndpunkter, det är genomförandet och tempot jag funderar på.
Ska man vara ärlig så finns det i varje fall fyra politiska alternativ med reell politisk representation och makt i Sverige idag som ofta lyfter liberala tankegångar, där förutom Centern så har vi Fp, Mp och V. Det som förenar de fyra, i olika grad, är en stor öppenhet för sociala friheter, dvs tolerans mot individers frihet att "vara som de är" i nån mening, och en skepsis mot inskränkning av individens privata sfär. Här har en del partier sviktat, minst sagt, och det befäster min poäng att det är de med makt som "svikit" mest. När det gäller ekonomisk frihet så är resultatet betydligt mer begränsat, eller frånvarande. C och Fp är väl för sådan i högre grad än definitivt V, men eftersom det rör eknomi, budget och samhällsresurser på ett helt annat sätt än social "avreglering" går verkligheten betydligt saktare, om ens framåt. Här är vårt deltagande i EU också en reell bromskloss ibland, men i andra fall en accelerator.
Så, min poäng är, vilken typ av argumentation, vilken typ av liberalt samtal är egentligen mest produktivt för att maximera en liberal agenda i Sverige. Är det, i förhållande till de rådande synsätten,realiteterna och diskurserna i samhället, den typen av tvära kast - med påfäljande motreaktioner - som ideprogrammet representerar som är mest produktiva, eller är det istället konkreta och realistiska förslag, en reell dialog mot de som räds liberalismen och en respekt för partikollegor som faktiskt måste ta beslut som kanske är den bästa vägen. Uppenbarligen tror jag på det senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar