måndag 15 juli 2013

Yttrandefrihet - Folkhemmet Pride?

Jag har nu klivit ner från alla politiska åtaganden, av personliga skäl till största del, men också till en viss del pga av att jag efter snart sju år som politiskt aktiv och medveten medborgare mognat in i min egen tankevärld kring vad som är viktigt och mindre (om än fortfarande) viktigt.
Som Centerpartist har jag haft min naturliga politiska hemvist. Centern har för mig varit ett varmt, ja snällt, landsbygdsparti med liberala värderingar. Inte såna där teoretiska, kalla "alla ska få råda över sig själv i sin egen självcentrerade lilla värld"-liberalism, utan en liberalism som handlat om att tillsammans skapa en tolerant värld där vi tillsammans hjälps åt så att alla kan få vara sig själva, likt i Norrlands Gulds - reklamen. En slags korsning av folkhemmet och Pride kan man säga.

Nu när partiet genomgår stora förändringar tänker jag på vad som attraherade mig att bli politiskt aktiv 2006. Förutom den uppenbara känslan av att "nu händer det, nu lossar oket", så var det de två huvudspåren "frihet" och "landsbygd" som var grejen då. Känslan av ett parti som visste var det kom ifrån men samtidigt började utvecklas. Idag kan man väl säga att Centern är inne i en slags tonårskris (medelålderkris? existentiell kris?) där man börjat ifrågasätta allt och inget är fast. Det som jag gång på gång hävdat, att den enda unika selling point som vi har är Landsbygdsfrågorna i någon form, tex "Gröna Näringar", håller på att förslösas. Visst är liberalism en given del av den tankevärld som vi berörs av, men den bekänner sig ett antal andra partier till också. Så länge vi heter Centerpartiet måste det gröna, naturen, fötterna på jorden-världen, vara en del av vår kärna. Jag kan helt säkert säga att något jag imponerats av i Centern är just hur många av de aktiva som verkligen har helkoll på hur praktisk politik ska bedrivas. Det är inte för inte som C innehar flest kommunalrådsplatser efter kolosserna S och M.
Samtidigt följer jag det som sker ute i världen, i Mellanöstern, i Kina, i Sydamerika, i USA, i Ungern, ja överallt, och jag inser att det som är basen för vår demokrati är just frihet, att vi har yttrandefrihet och så kallad "rule of law", ett i princip okorrumperat rättsväsende och en fri journalistkår, ett utbildningsväsende för folket. Från detta strålar allt det andra ut, fria och livskraftiga ekonomier, politiker som kan avsättas, missförhållanden som kan granskas - och granskas om - och en levande samhällsdebatt. Ja, allt är inte frid och fröjd, och på lokal nivå finns det andra frågor som är viktigare där, men roten till att vi har lyxen att bli upprörda över det lokala dagisets stora gruppstorlek eller skattesatsen i vår kommun är just vårt fungerande demokratiska samhälle.

Min poäng är enkel. I landsting och kommunalvalen är Centerpartiet fortfarande givet, men i EU- och riksdagsval kommer jag rösta på det parti som har den bästa politiken för yttrandefrihet.
Just nu lutar det åt Piratpartiet i EU-valet, oavsett deras framgångschanser, för de har utmärkt sig klart bäst där och, kanske viktigast, skapat och drivit en debatt där och här. Det finns en rimlig chans att de åter igen får mandat i EU, även om de möjligtvis planat ut i framgångarna.
I riksdagsvalet lär jag rösta så att Centern får tillbaka sitt Centermandat i Västmanland, om den mycket kompetente Christer Eriksson sätts överst på listan, men helt säkert är det inte. I och för sig är frågan vilket alternativet skulle vara? Inget av de andra partierna här känns som måsten just nu, och Christer har drivit landsbygdsfrågorna på ett mycket kompetent sätt och jag vet dessutom att han har en reaktionär ådra i sig från ungdomen. Så, ja, sitter han på valbar plats är han given.

Min poäng är att men i sitt engagemang och röstande alltid måste acceptera att oavsett vilket parti man väljer, likt med en partner, kommer ha områden där man inte alls är enig, men att man får ta det goda med det onda. Samtidigt är man inte skyldig att vara brottsligt lojal eller att alltid försvara minsta egenhet som "sitt" parti har. Politik är maktutövande och sådant ska bara belönas då utövarna står för det man själv som väljare tror på. Rösta i varje val så att vår demokrati förblir levande, inte bara en statisk dragkamp mellan blocken eller en slumrande fyraårsplaner. På det sättet har SD's vågmästerroll varit välgörande i att de tvingat Alliansen (i detta fallet) att vara mer lyhörda för att få igenom sin politik.

Jag ska inte sticka under stolen att det ibland rycker av en lust att engagera mig aktivt politiskt igen, men jag tänker det närmaste året fokusera på familj och forskning i mina aktiva engagemang, men det hindrar mig inte från att tycka och tänka. Att ha den yttrandefriheten och friheten att påverka vårt samhälle utan fara för förföljelse, och att veta att vi har en fri press och domarkår, det är demokrati, och den måste vi skydda. Jag har dragit mig för att uttala detta som min huvudfråga eftersom så många mycket kompetentare på nätet driver dessa frågor, men nu får det räcka med den fegheten. På de sätt jag kan ska jag också stödja kampen. ^_^

måndag 15 april 2013

Insändare: Upphandla tågtrafiken bättre!


Frustrerad över hur man slagit sönder ett perfekt fungerande tågmöte i Sala bara för att man inte kan upphandla ordentligt (eller har man helt enkelt skitit i alla som åker söderut från Sala?...), skriver jag det här som insändare till SA och VLT. Skrev en hel del om offentlig upphandling inom vård också men skar bort det för en annan gång...

Upphandla tågtrafiken bättre!
Upphandling ska handla om att få mer kvalitet för pengarna. När jag ser hur offentliga tjänster som tågtrafiken behandlats i dessa frågor känner jag en oerhörd frustration. För missförstå mig inte, jag är en benhård förespråkare för att företagsamhet har mycket att erbjuda som alternativ eller komplement till offentlig verksamhet. Varför skulle staten eller en kommun som utförare antas vara den bästa på allt? Det vore historielöst att anta det, eftersom privata utförare har funnits i den offentliga sektorn i alla tider. Vinstuttag av Skanska eller personalkonsulten är inte heller det en nyhet.
Men - för att detta ska fungera med trovärdighet kan man inte som i Sala med tågtrafiken lämna hjärnan och samvetet i farstun när man ska bryta monopolen. Fram till ifjol kunde tågpendlare på ett enkelt och smidigt sätt byta tåg i Sala i riktning mot Dalarna, Uppsala och Västerås, men detta har man med den nya upphandlingen slagit sönder. Hur svårt kan det vara att specificera detta i villkoren? Inte alls, vilket innebär att istället för att köpa samma eller bättre tjänst till bra pris står man med en fultjänst som är bara är generande. Särskilt UL gör ett toppenjobb, det är inte deras fel att upphandlingen inte är bättre.
Rimligtvis bör alla kunna enas att om fler hjälps åt borde samma uppgift kunna göras både bättre och effektivare. Upphandlingens utmaning handlar därför inte om att berättiga dess existens utan om att vi är ärliga med vad vi efterfrågar. Att på caféet beställa en Napoleonbakelse för 3 kr är orimligt, lika mycket som det är oärligt att bli förvånad över att smaken blir bristande ifall någon ändå åtar sig det uppdraget.
Det finns förebilder och initiativ, det gäller nu att de permanentas, utvecklas och sprids, för vi har inte råd att låta den begåvning och kreativitet som enskilda människor eller ambitiösa företag kan tillföra vårt gemensamma dras ned av kortsiktig budgetpress och upphandling utan kvalitetstänkande.

lördag 13 april 2013

Distriksstämma(C) Västmanland 2013

Årets distriksstämma för (C) i Västmanland var i Knytpunkten, beläget i ridcentrat Strömsholm i Hallstahammars kommun.

Inledningstal av distriktsordförande Birgitta Andersson följdes av utdelning av årets guldnålar.
Anna-Karin Hatt höll ett långt tal som närmast kändes som ett linjetal som signalerade hur man tänker i C centralt, vilket är intressant. Samtidigt kändes det som om vi gick igenom hela Centerns nya ideprogram punkt för punkt, och det lät välslipat. Kanske till och med *för* väloljat och "extra allt". Men det vore väl lite som att klaga på att den nya bilen är för tyst och smidig...
Frågestunden efteråt innehöll betydligt mer svängar, som även om det var positivt och artigt svallade av engaemang kring bredband, telefoni och Centerns (o)synlighet i regeringssamarbetet.

Lunchen var riktigt läcker med lokalproducerat från Rytterne, Dingtuna kvarn, mm


Efter lunch ägnade vi åt en lång lista med val, nomineringar, etc, där ett val av ersättare orsakade sluten omröstning (tog c:a 30 min...). Direktdemokrati tar tid...



Tack för den som föreslog mig som ersättare till riksstämman och för de som röstade på mig, men personligen är jag glad för att Jenny (och de andra) fick de plasterna.


Flyktingmottagning är inte Lemmings

På ytan kan inget tyckas mer olikt än på ena sidan Sverigedemokraternas i grunden främlingsfientliga politik och på andra sidan de villkorslöst öppna gränsernas förespråkande som fanns med i Centerpartiets första utkast till nytt ideprogram. För vad som förenar de två perspektiven är en de facto nedvärderande syn på de som söker sig från krig och orättvisor. För där Sverigedemokraterna uppenbarligen utnyttjar den rädsla och utsatthet som deras sympatisörer känner, ofta pga sin egen livssituation, bekänner sig på ytan de öppna gränsernas förespråkare för en ibland tom mer verklighetsfrämmande idealism. Det tycks mig närmast i detta senare fall som om det viktiga är att nå ett så högt numerärt antal invandrare som möjligt snarare än att faktiskt se de som anländer som medborgare med samma möjligheter och rättigheter som andra svenskar.

Jag har själv sett, och fått ta del av, inifrån skolans värld hur ungdomar slussas in i verksamheten utan att ha fått en rimlig chans att lära sig svenska, och därefter trycks ned i skorna för att de förstås inte sedan når målen. Detta upprepas på andra håll i samhället, där vårt välkomnande ibland närmast skulle motsvaras att man vid ett gästabud slussar in gäster i vardagsrummet och sedan lämnar dem vind för våg. Är detta en human politik som vi dessutom vill accelerera?
De som vurmar för fri invandring bekänner som regel till liberalism där kollektivistiska lösningar avskys utan där istället individens behov ska lyftas. Så länge man nu inte är en så kallad nyliberalist, innebär detta därmed att kvalitet i invandringspolitiken måste få råda – och lösningen är förvånande enkel:

1. Ha samma måttstock och förväntan på alla individer! Kan inte Johanna eller Jasmin läsa ordentligt – anpassa skolgången. Uttrycker Fredrik eller Farid en kvinnosyn som är förkastlig – bemöt den. Välmenta insatser som låser invandrare i utanförskap satsas bättre på insatser som ser problemen i sig och inte som en del av personernas bakgrund. Vi måste bestämma oss för vad vi tycker en individ har rätt och skyldighet till, och sedan följa det.
2. Se till att resten av EU delar Sveriges ambitionsnivå. Precis som med miljöpolitiken eller djurskyddet måste vi kombinera vår roll som förebild med en insikt att om vi inte har med oss de andra länderna slösar vi med resurser.

Det är lätt att falla hän åt rädsla eller idealism när vi öppnar famnen till nya svenskar, men vi får aldrig göra det enkelt för oss i politiken. Lika mycket som vi och EU måste ha en hög ambitionsnivå i mottagandet av flyktingar och arbetskraft, lika mycket måste vi arbeta hållbart med våra medborgare, både nya och befintliga. Det handlar inte om att tillmötesgå SD's dehumaniserade syn på medmänniskor som inte råkat födas i Sverige, men vi kan inte heller byta ut den svenska modellen mot ett samhälle indelat i A- och B-lag så som håller på att ske. De sociala kapital som byggts upp i Sverige sedan 1800-talet kan lätt förbrukas men tar lång tid att bygga upp. Oavsett orsaken till utsatthet - fattighet, invandring eller arbetslöshet - måste alla ha samma chans till en trygg framtid och få en chans att lyckas. Då får aldrig extrema lösningar var svaret eller idealet. 
På samma sätt som Moderaterna först med sin vandring mot den politiska mitten fått verklig regeringsrelevans förblir Vänsterpartiet en perifer företeelse på riksplanet trots alla sina år av stöd till sossarna. Centerpartiets pragmatism är inte otydlighet, det är att ta ansvar för att hitta lösningar som står med båda fötterna på jorden. Ett ideprogram ska självklart vara framåtriktande, men dess legitimitet kommer från hur det slår an hos folket i gemen.
Detta är inte ett förtäkt argument för att gå SD tillmöte, utan en tredje väg. En väg där vi fortfarande är en av de mest generösa i Europa, men samtidigt en väg mot en medmänsklighet och respekt för alla svenskar som bygger vidare på den tradition som har ett brett stöd i vårt avlånga land. Verklig integrering ligger inte i ett höjt bidrag eller en bostad i innerstaden. Det är att känna att man har samma rättigheter och skyldigheter som alla andra.

onsdag 27 mars 2013

Förstatliga skolan - kommunerna är ändå mest utförare

Centern har försvarat kommunaliseringen av den svenska skolan vilket är helt naturligt på ett sätt eftersom vi som parti länge stätt för decentralisering, lokalbestämmande och en vilja att föra besluten närmare människor.   Vi har velat tro att med ett lokalt bestämmande, balanserat av statlig översyn och gemensamma regelverk för trygghet, skulle vi lokalt kunna skapa ett mervärde eftersom vi närmast vet bäst behoven och kan anpassa resurser efter var de gör störst nytta.
Jag köper inte det (längre).
Jag har arbetat snart 12 år som lärare, men dessutom har jag sett skolan från andra sidan genom att sitta i skolnämnden i Sala (som vice ordförande en period) och som trebarnsförälder från ett tredje håll, så jag kan med viss trygghet påstå att jag inte hyser samma förenklade världsbild som de flesta har.
Får herregud, har jag sett många knepiga ideer om skolan. Vill ni uppleva något fascinerande ska ni pröva att båda arbeta som lärare, sedan lyssna på era bekantas expertutlåtanden om skolan och sedan som creme-de-la-creme sitta i skolnämnden och höra hur 90% ser på lärarna så skulle ni oavsett urgångspunkt häpna över hur olika den svenska skolan uppfattas.

Generellt sett kan man säga att det nog inte finns någon del av det offentliga Sverige som så många är experter på samtidigt som så få faktiskt vet vad de talar om. Har du gått 9 år eller mer i skolan? Du är ändå ingen expert på det! Jag har bajsat i 39 år men jag kan ändå inte uttala mig speciellt väl om ändtarmsoperationer, och samma sak är det med skolan. Poängen är inte att vi som medborgare eller fritidspolitiker ska ha åsikter om skolan, men att vi precis som med andra yrkesgrupper och yrken ska visa ett mått av respekt för yrkeskunnandet som vi har för tex läkare eller civilingenjörer.

Hur som helst. Från skolnämnden har jag sett hur det är Budgeten som styr och att allt kvalitetsarbete cirkulerar i perferin av arbetet med en budget i balans.
Som förälder har jag sett hur lokala lärare och rektorer kämpar med att skapa ett mervärde som hela tiden dras ned av tungrodda kommunala förvaltningar och låga löner som inte belönar professionalitet. Med professionalitet menar jag inte engagemang, utan en lärarkår som blandar att göra som de säger och att göra det skolverket gör på ett stolt sätt utan att gnälla ihjäl sig.
Som lärare har jag sett hur bristande resurser men ännu mer bristande skolrutiner och toppstyrda förvaltningar gör att de enda kommunala skolorna som kan jobba på alvar med kvalitet är dem som min nuvarande skola, Rudbeckianska gymnasiet i Västerås, där en lång tradition med inslag av konservatism, och  en självgenererande rekrytering av högmotiverade elever skapar ett lugn som den kommunala förvaltningen inte har något med att göra. Min intryck på Rudbeck är snarare att dess framgång beror på dess distans till kommuen och kommunaliseringens effekter.

Det senaste utspelet från Regeringen om att skapa karriärtjänster förstärker bara de senaste årens tendens med en kraftigt förbättrad skolinspektion, där staten står för kvalitetsarbetet och den *reella* satsningen på kvalitet medan kommunerna betalar för det jag kallar "place holders". Man rekryterar i realiteten för att fylla positioner och sedan är det en bonus om man får en riktigt bra lärare. Helt korrekt hävdar SKL att de nya karriärstjänsterna ska vara tydligt kopplade till lärarnas prestation, men samtidigt betonar man att man vill ha stor lokal kontroll, att konna ta ifrån lärarna dessa tjänster efter behag och att "Det är viktigt att utvärderingen görs av någon annan än den som står bakom reformen", dvs kommunerna själva. Detta skulle kunna tolkas som att kommunerna nu vill ta ansvar för kvalitetsarbetet, men jag köper det inte.
Om man 9 gånger av 10 inte prioriterat kvalitet framför kvantitet, varför skulle det hända nu?
Istälelt bekräftar karriärtjänsterna bara den tendens som finns att kommunerna sköter utförandet och grundlönstänket, medan statens tår för försöken att upprätthålla en kvalitet bortanför minimibetyget. För att försvara skolnämnderna runtom i landet så vill jag bara säga att besluten om bristande budgetramar tas i kommunstyrelserna, men det ändrar inte principen att kommunstyrena inte klarar av kvalitetsarbetet. Sedan är det förstås så att en ökad kvalitet i den svenska skolan förstås kommer kosta pengar, det var ju därför som skolan kommunalsierades från början.

Jag har varit lojal mot (C), och är det fortsatt i det stora, men i skolfrågan har jag precis som flera andra Centerpartister, ändrat mig. Jag vill återförstatliga skolan. Om det sedan blir en skola som sköts på läns- eller regionnivå med lokala skolmyndigheter a la hur kollektivtrafiken görs och med kommunerna som centrala utförare, det spelar ingen roll, men poängen är att kommunerna nu har lekt färdigt med våra barns framtid.

lördag 2 februari 2013

Centern är tydligt - ta av 1D-glasögonen

Nu när Annie Lööf på Centerpartiets kommundagar har gått ut och i ett 31 minuters tal skjutit ner alla (öppna) anklagelser om att Centern skulle stå för någon form av nyliberalistisk nattväktarstat, kommer förstås debatten om Centerns påstådda "otydlighet" börja igen eftersom den rådande endimensionella synen på politik i Sverige, som 6 års Alliansstyre  visavi en rödgrön opposition förstås cementerat, innebär att är man inte höger måste man vara vänster eller givetvis "mitten". Ahh, vem minns inte den tid då rött var rött och blått var blått och Centerpartiet likt dagens mp eller SD kunde jäsa i mitten och välja sida efter behov och aldrig oroa sig om en identitetskris eller trångboddhet. *Dumma* Schlingmann, och *dumma* alla andra partier som insett att val vinner man, inte idedebatter. Men samtidigt kan det vara till glädje, för nu måste vi i Centern inse att det är dags att vara just så självständiga som vi alltid varit.
Vi kan antingen göra en schack-rokad med moderaterna längs en trång linje, och hoppas att hoppet inte för oss ut i väljarmarker till höger där det är glesare med väljare än i Dorotea en måndag kväll.
Eller så kan vi inse att det CUF och andra strateger i partiet försökt få oss att tro, att "liberalism" är den platta frågedimension som ska frälsa oss till tydlighetens paradis där rösterna står som spön i backen, inte är hela sanningen.
För det finns faktiskt en hel del "tydliga" frågor och positioner som har både förankring (=trovärdighet) och väljarbas i Sverige. De är inte fett coola direkt, utan de är just så nyanserade och "Nyttiga" som Centern alltid varit.
Exempel/Förslag:
- Miljöpartiet är redan partiet man ska rösta på om man är idealist utan kompromissvilja, men istället bör vi sikta på komplexet landsbygd-gröna näringar-småföretagare-hållbarhet(som innebär också social/ekonomisk långsiktighet). Ett helhetsbudskap som handlar om att alla ska med, men inte på det statiska centralistiska sättet, utan med en medkänsla för individualism. Det går att bli konkret här: pendling bredband till alla, skolor med kvalite,energiförsörjning,ekoturism, ekojordbruk,hållbara städer, osv. Poängen är att vi *ska* vara det givna landsbygdsalternativet, men samtidigt likt gräset i asfalten alltid finnas på lur i staden för dem som lockas av "Hela" bilden, av rötterna till landsbygdsen, av ett land som är mer än lägenheten i stan eller MacDonalds, som tycker att miljöpartiet är lockande, men som inte tror på enkla lösningar eller semireligiösa ideologier.
Detta måste också innebär att vi distansierar oss från Alliansen. Vi lär troligtvis hamna hellre där än med de rödgröna, men samtidigt kan vi inte vara lojala mot en höger-vänster-skala där enda alternativet är extremism. Vi är inte ett parti som bara ska handla om liberalism, även om den värme och tolerans som vi har (haft) borde locka många med det synsättet. Men samtidigt ska vi minnas att den värmen kommit från den trygga men konservativa humanism som kristna bönder hyst, och det vore oförskämt att avhysa dessa lojala väljarbaser som utgjort och utgör Centerpartiet i stora delar av landet. Vi är ett supertydligt parti, det är bara det att de som vill ha ett platt enfrågeparti inte gillar vad de ser.

tisdag 29 januari 2013

Att tala är rasism, att tiga är politisk korrekt


Rasism är fel. Diskriminering mot de med en annan etnisk bakgrund än ett lands majoritet är fel. Osv. Men är det fel att tala för ett språktest? Är det fel att anse att moskeer inte ska få ha böneutrop (och ska då kyrkklockor få fortsätta ringa)?
När vi har ett debattklimat i Sverige där den offentliga debatten mycket enkelt kan sammanfattas i tre linjer:
  • Fri invandring, alla är lika värda, och kan klara sig bra själva om de får chansen
  • Multikulturalism är bra, alla ska uppfostras i ”rätt tänkande”, invandrare och kvinnor diskrimineras, men vi måste reglera invandringen för att skydda våra arbeten
  • Invandring/invandrare är dåligt, ”svenskt” är bra, staten sviker ”oss” svenskar

Det finns förstås andra mer dolda diskurser, de som förs i vår vardag; i hemmen, på arbetsplatsen, med vänner på fritiden. Som vi alla vet är dessa ofta betydligt mer explicita och hamnar ofta någonstans mellan punkterna ovan. Det är helt enkelt så att vi i vårt privata liv, med alla vi träffar då, har betydligt mer nyanserade debatter kring vi och dom, om välkomnande och avståndstagande, om krav och generositet.
När vi då har offentliga samtal, diskurser, som inte innehåller dessa nyanser innebär det att utvecklingen blir mer ryckig och svårförståelig. Samhället bortanför medierna rör sig i en riktning, men de mer låsta diskurserna i det offentliga samtalet är inte i harmoni. Visst, det är ett ömsesidigt utbyte däremellan, men fortfarande är det slående hur ofta de jag samtalar med, och jag själv, frustreras över att vissa delar av det vi ofta talar om inte återspeglas i debatten. Lite grand är det som skillnaden mellan vad man säger och vad man tänker, det råder en slags självcencur, och kanske är det bra så. Man ska ju som sagt inte alltid säga vad man tänker.
Men det jag funderat på med avsikt på den senaste tidens invandringsdebatt, särskilt med anknytning till Centerpartiets utkast till Ideprogram där fri invandring föreslås, är att det finns en fara i detta.
För tänk om vi låter samhällets ”tankar” leda oss i en riktning där våra handlingar för oss till en situation som är hemskare än om vi ”artikulerat” dessa innan det är för sent. Lite grann som när vi håller inne en frustration för att sedan plötsligt ”brinna av” och slänga iväg en rak höger. Jag ser antydningar till att Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010, likt ett ryck ögonvrån innan pistolen dras, nu börjar ge små avtryck i debatten och jag oroar mig.
Jag tycker själv att det behövs en nyanserad debatt om invandrarfrågorna. Varför behandlar vi invandrarungdomar i skolan så fel, där de slussas in för att bli en andra klassens medborgare från början? Varför ska invandrare och invandring ses som en rent numerär handling där fler mottagna är automatiskt bättre, likt ett rullande band på Ford? Vad ska vi kräva av samhället och nyanlända egentligen? Osv. Men mycket av denna debatt är stympad av rädslan för att få rasiststämpeln på sig, eller för den delen, att folk inte vet hur man ska diskutera invandring utan att häva ur sig saker som faktiskt *är* rasistiska.
Det jag oroar mig för är att vi istället får en debatt där små inlägg här och där, likt pysandet från ett lock på en kokande kastrull, med små steg skiftar en slags oskriven konsensus sakta men säkert mot ett samhälle vi egentligen inte vill ha, men vi kanske får eftersom vi inte klarar av att artikulera öppet det vi ”känner”, likt slagskämpen som löser (inre) konflikter genom våld riktat utåt.
Varför inte istället ha en debatt där de yttre gränserna debatteras och etableras, så att vi vet att innanför dessa ramar är det socialt/samhälleligt acceptabelt att tycka vad man vill, och tycka olika, och för samhället att röra sig med avsikt på agerande osv, medan överträdelser är rasism och oacceptabelt, punkt slut. Vi kommer givetvis alltid ha en slags åsiktsmässig normalfördelning där alltid några vill vara extremist-javisst, men det är en annan femma. Poängen är att vi skulle få en bättre avstämning mellan privata och offentliga samtal då.
Jag inser att det är en ganska naiv förhoppning jag har här, och alla som är emot kollektiva samhällsmoraler (gissar att de främst under punkt 1. ovan berörs) reagerar på det jag tänker, men samtidigt är alternativet, vilket jag anser råder nu och som tilltar i omfattning, att vi får en ökande dissonans mellan vad som sägs och vad som sker. Människor som beter sig så får alltid problem, och samma sak kommer ske med vårt samhälle om det sker en förändring.

fredag 11 januari 2013

Centerns nuläge - kritversionen

Varför inte försöka beskriva Centerns utveckling via kritlådan?
Före Maud - Centern definieras genom att vi är ett landsbygdsparti. Därför är diskussioner kring liberalism okomplicerade eftersom det inte i nämndvärd grad påverkar kärnfrågorna.

Under Allianstiden - Centern krymper (inte hennes fel), och börjar få en mer blandad väljarkår genom demografiska förändringar, och en omdefinierad Centerpolitik. Här kan vi ha roten till det "otydliga" Centerpartiet, samtidigt som liberalismen och storstadsväljarnas intåg hindrar C från att svänga tillbaka.

Centern idag och i framtiden. Ska vi fullborda den process som en del driver, att definiera oss som ett liberalt parti, och minimera den geografiska tyngdpunkten? Alternativet som Ideprogramsdebatten antyder, är att partiets ideologiska spännvid blir för stor och vi får en polarisering istället.


torsdag 10 januari 2013

Invandring for dummies 2 - individualistens hyllning till välfärd

Efter ett antal inlägg på denna blogg och sociala medier där jag försöker försvara de som hyst tveksamhet till Centerpartiets nya arbetsgruppsförslag till ideprogram med avsikt på formuleringen om "fri invandring" har jag haft en tilltagande olust att det kan tolkas som att jag använder en oro för nedragen skola, vård och omsorg som en ursäkt för att rädas invandring av mer dunkla skäl.

Jag kommer inte ihåg var jag läst tankar i samma linje, men jag undrar om inte det var någonstans i ideerna krng Nybyggarlandet Sverige som Centern lanserade 2011, men min fasta tro är att mycket av problemen med svensk invandringspolitik vilar på att den i bland annat socialdemokratin rotade kollektivistiska synen på hur man ska bemöta invandrare är nyckelproblemet, som mynnar ut i en systemrasism.
Det borde egentligen vara ganska enkelt hur man ska bemöta invandrare. Med samma förväntningar och rättigheter som svenskar förstås!
Vad tycker vi en medborgare ska ha för rättigheter? Bostad, mat för dagen, rösträtt, sjukvård? Bra, se till att  nyanlända får det. Och där tror jag samhället i stort sköter vårt jobb idag. Att kunna kommunicera med andra svenskar? Detta är delvis en skyldighet, men vi är positiva och placerar det under rättigheter. Alltså erbjuder vi dem, precis som alla andra som av någon orsak har tex läs- och skrivsvårigheter, en skolgång anpassad därefter. Just skolan tycker jag allmänt sviker unga invandrare med hur de slussas in i skolklasser utan chans till att visa sin förmåga som sina klasskamrater som redan kan språket flytande och där en del invandrare kommer från en miljö helt utan skoltraditioner.
Vilka skyldigheter tycker vi en medborgare har? Följa lagen, försöka försörja sig, respektera de demokratiska spelreglerna tex. Om de inte följer dem ska de behandlas som vilekn svensk som helst. Här tror jag också vi har koll, ibland anses ju tom invandrare dömas hårdare i svenska domstolar. Det är rasism och ett otyg i så fall.
Mer problematiskt blir det när vi kommer in på områden som ses som så självklara bland de flesta svenskar att de är som oskrivna lagar, dvs skyldigheter, ta tex synen i Sverige på jämställdhet eller religion. Att bete sig manschauvinistiskt eller att hävda att bibelns eller koranens syn på vetenskap eller vardag ska få gå före den vedertagna svensketniska sekulariserade diskursen (tex debatterna kring hedersmord och Muhammedteckningarna) är kanske en ryggmärgsreaktion, men inte given att det ska gälla. Jag anser att effekterna av olika synsätt ska behandlas enligt de grundläggande gemenskaperna (lagar och rättigheter), så att hedersmord är förstås att fördöma, men att tankesystemen däremot omöjligen i någon mening kan förbjudas. Däremot är det rimligt att anta att ett samhälle kan ha en praktik där tex jämställdhetsdiskursen mittfåra, de delar som allmänt accepteras av de absolut flesta, kan få utgöra startpunkten för det offentliga samhället när det beskriver sig själv. Däremot får aldrig alternativen cencureras bort utan måste få ta plats i så mening att de skildras och att alla medborgare alltid ska ha tillgång till den "informationen" också. Men denna del är ett område öppet för debatt. Jag tror bara att ett samhälle med en välutvecklade välfärdssystem också kräver en högre grad av samsyn på områden som först kan tyckas personliga för att man i gemen ska vara villig att bidra till systemen oavsett hur mycket man får tillbaka rent monetärt.

För att summera: se inte invandrare som något annat än medmänniskor, men ignorera dem inte heller. Liberalism får aldrig bli en fråga om en egoistisk generositet, att säga "välkommen till oss, bara du inte stör mig", utan måste alltid kombineras med en ärlig generositet. Jag tror många av de som tvekar till termen fri invandring just också då också funderar över hur man, likt om hela släkten skulle komma på besök, hur man ska kunna bemöta alla med samma vänlighet och gästfrihet som man ger sina barn och make varje dag. Det kan väl knappast vara rasism?

Invandring for dummies appropå Ideprogrammet

Jag tänkte att som Centerpartist ska man inte vara rädd för lite skit, så jag gör ett försök att ge en allmän kommentar till invandring appropå det som kanske är det mest omdebatterade i Centerpartiets nya ideprogram, nämligen iden om fri invandring.

Som jag ser det finns det två aspekter av varför man skulle vara emot detta. Båda handlar om synen på vad som är gemensamt och hur det gemensamma ska hanteras.

1. Ekonomi och Trygghetssystem. En del liberaler argumenterar enligt ett tankesystem där gränser endast är en tankekonstruktion, en mur som håller andra behövanden utanför Sverige och EU, men då missar man en av de stora poängerna med en nation eller stat. Det är att det är en gemenskap där vi alla varje dag och över tid investerat gemensamt i att bygga upp en välfärd (och som jag ska komma till sedan en social del också) som vi sedan delar på. Vissa bidrar mer än andra men givet är att alla får del av den när det behövs, och synen bland de absolut flesta i Sverige idag är att den tryggheten och solidariteten är något vi vill fortsätta med.
Här kommer vi till motsättning A. Vid invandring måste vi i det enskilda fallet, men också som ofta sker i debatten, i det allmänna fallet, förhålla oss till att de som kommer till Sverige om de blir medborgare kommer ta del av den välfärd som vi byggt upp. En del argumenterar att detta är en stor kostnad och belastning, både i att de inte varit med i sparandet, men också efter att de anlänt. Andra talar för att vi tvärtom sluppit undan stora utbildningskostnader etc (så kallad brain gain) och att vi behöver nya svenskar för att klara den framtida välfärden. Det som Ideprogrammet aktualiserar är att det förstås, ur en ren krass ekonomisk ståndpunkt, finns en skala där vissa invandrare och vissa grader av öppenhet orsakar olika grader av anspänningar på de gemensamma systemen. Jag har som gymnasielärare under åren tex se hur invandrarungdomar misshandlas å det grövsta i självförtroende när de slussas in i vanliga skolklasser utan att ha fått lära sig en rimlig nivå av svenska innan, bara för att systemet vill spara pengar.

2. Social och värdegemenskap. Om man försöker förstå varför Sverige lyckats så väl med sin ekonomi och välfärd finns det flera svar som att vi varit fria från krig och att vi har haft många kreativa uppfinnare, osv, men det som också som regel anförs är att vi haft ett samhälle där de sociala gemenskap och att man litar på sin granne eller medmänniska, och för den delen en moralistisk styrning, som skapat ett samhälle med hög stabilitet och förutsägbarhet. Detta har i sin tur gynnat utvecklingen ekonomiskt också.
Här kommer vi till motsättning B. Med de stora invandrargrupper som under de senaste 20 åren anlänt från regioner som oftare inte har en historia grundad i västerländsk kristen etik, och helt enkelt en annorlunda kultur och förhållningssätt till värderingar och medmänniskor, utmanas den kollektiva gemenskap som finns invävd i den svenska-etniska medborgarens medvetenhet och undermedvetenhet. Dessa avstånd i "kulturerfarenheter" är förstås inte per se en skillnad i kvalitet och ska inte ses så, men i och med att den svenska modellen delvis bygger på en upplevd gemenskap sätts hela grundförutsättningar för systemet i svajning om invandringens synbarhet och upplevda effekter passerar en viss gräns.
Där har troligtvis stora delar av Centerrörelsen kunnat hålla sitt avstånd länge i och med att invandringens omfång och eventuella inte alls varit lika synbara på landsbygden som i storstaden, men ideprogrammet har dragit argumentationen enligt A) och B) ovan till sin spets.

Jag anser att den största risken för att glida över i rasism är under punkt B) av flera skäl, dels för att de som argumenterar mot invandring enligt B) som regel uppenbart är rasister helt enkelt, men också för att de förutsäger någon slags (kvalitativ) motsättning mellan hela kulturer. Jag kan tycka att i fall som med synen på kvinnan har vi i Sverige gjort framsteg som ofta inte har en motsvarighet ens i stora delar av Europa, men på andra områden är det inte alls fråga om någon fördel Sverige.
Däremot måste jag säga att punkt A) är betydligt mer intressant aspekt, där även de som argumenterar för det nya Ideprogrammet som det ser ut just nu erkänner att effekten av en helt fri invandring troligtvis innebär en neddragning av de gemensamma systemen för välfärd. Här skulle man i den bästa av världar kunna få en diskussion mellan å ena sidan de som talar för en fortsatt generös svensk välfärdsmodell som förutsätter ekonomisk och värdemässig gemenskap och å andra sidan en mindre stat med större individuella friheter och en ökad utsatthet. Båda har sina poänger, och engagerar starkt, och frågan är om Centerpartiet kan förena båda eller om Ideprogrammet kom i vid en punkt i utvecklingen där båda sidorna väger så jämnt att utvecklingen låser sig.
Jag upplevde själv på resa utomlands en mild form av rasism och jag måste säga att det var en mycket olustig och upplysande upplevelse. Man kan helt enkelt inte förstå det om man inte själv upplevt det. Det centrala i upplevelsen var känslan av att någon hade en bestämd mening om vem man var innan man ens fått chansen att visa annat. Här har vi den springande punkten i alla diskussioner om invandring. Hur ska vi ge dem som knackar på dörren ett bemötande som balanserar vårat eget behov av trygghet? Jag tror att ideprogrammets vision om en öppen dörr var för tidig som explicit vision i närtiden, men att vi samtidigt måste ha en policy att alltid svara när det knackar på dörren och låta "gästerna" en chans att ge sin version.


söndag 6 januari 2013

Bekvämt att vara liberal - dags att växa upp?

En del av att växa upp och bli vuxen är att ta ansvar, en del skulle säga att det är just det som gör en vuxen. Att ta ansvar för ett jobb, en familj eller en partner.
På samma sätt är det inom politiken. De partier och allianser i en kommun eller en riksdag som får och förvaltar en makt genomgår som regel en mognadprocess där de löften och goda föresatser man haft möter den hårda verkligheten, det gemensamma ansvaret för vän -och ovän- och en grå zon av kompromisser och besparingar mellan svart och vitt.
Någonstans brinner man fortfarande för sina ideal, men man vet att om inte den malande maskinen som är offentlig förvaltning i någon rimlig form rullar vidare kommer tusentals vardag omkullkastas, och mångdubbelt fler påverkas. Det är ett ansvar som jag sett tas av såväl vänster som höger, av motståndare som medlöpare i politiken. Jag har också sett hur en del försöker slingra sig från ansvaret och vara opportunister, att försöka äta kakan och behålla den samtidigt. Ja, för fan, jag har tom själv känt det behovet.
Det är i skenet av detta som Centerns vilja och akuta behov av förnyelse måste ses, för hur lätt är det att vara ideologisk, idealistisk och spruta vilda ideer i ena stunden när man i nästa som litet regeringsparti ska a) förvalta makten i sina departement och b) kompromissa och förhandla med de andra tre partierna som man är en (liten) lagspelare med.
Jag har den största respekt och ofta inspiration av många av de som jag känner via sociala medier som betecknar sig som liberaler och som "lever drömmen", dvs är uttalat liberala och uttalar sig därefter hela tiden, men som som regel är i perferin, utspelade och i varje fall i inte i en position där de har beslutsansvaret. För där har vi den springande punkten.
Vad skiljer en frihetstörstande liberal från en naiv miljöpatist eller en vänsterpartist som vill införa kommunistiska ideal, när vi talar om ansvarstagande? Hur lätt är det inte att tala om att slopa skolplikt, fri invandring eller platt skatt när man inte har ansvar, när man inte behöver stå till svars för majoriteten när budgeten går kaputt, eller samhällets gemensamma resurser förslösats i sociala experiment.
Som sent (upp)vaknad i politiken, efter fyllda 30, har jag genomgått en relativt snabb resa på de snart sju år jag varit aktiv. Jag var initialt just så idealistisk som de(t) jag nu ger lite tough love till, men har allt eftersom jag sett kommunpolitiken innefrån kommit att inse att det inte är så enkelt, och har med respekt sett hur både kollegor och meningsmotståndare bitit ihop för den tuffa vardag som är ansvar för en kommun. Jag har sett den press och de krav som ställs på ett kommunalråd, och hur skoningslös omgivningen kan vara. Båda Carola Gunnarsson och Per-Olov Rapp i Sala har min fullaste respekt i detta avseende.
Det är därför med viss sorg det senaste ideprogrammet från Centerpartiet gett ett slags paradigmskifte i min politiska åskådning. Jag är nu utan tvekan en vänstercenterpartist, en socialliberal. Jag har fortfarande en hel del "extremare" liberala åsikter, men samtidigt kommer jag inte argumentera utan förbehåll för liberalistiska tankar som inte tar hänsyn till här och nu, som är realistiska i sitt utförande.

Inför det senaste valet i USA nyligen testade jag mig själv på en amerikansk sajt, och hamnade då som republikan med avsikt på den ekonomiska politiken, och som extrem demokrat med avsikt på den sociala delen. Det senare är väl inte så konstigt som svensk, men det första är trots allt ett kvitto för mig själv att jag inte fegar från tuffare ståndpunkter, det är genomförandet och tempot jag funderar på.

Ska man vara ärlig så finns det i varje fall fyra politiska alternativ med reell politisk representation och makt i Sverige idag som ofta lyfter liberala tankegångar, där förutom Centern så har vi Fp, Mp och V. Det som förenar de fyra, i olika grad, är en stor öppenhet för sociala friheter, dvs tolerans mot individers frihet att "vara som de är" i nån mening, och en skepsis mot inskränkning av individens privata sfär. Här har en del partier sviktat, minst sagt, och det befäster min poäng att det är de med makt som "svikit" mest. När det gäller ekonomisk frihet så är resultatet betydligt mer begränsat, eller frånvarande. C och Fp är väl för sådan i högre grad än definitivt V, men eftersom det rör eknomi, budget och samhällsresurser på ett helt annat sätt än social "avreglering" går verkligheten betydligt saktare, om ens framåt. Här är vårt deltagande i EU också en reell bromskloss ibland, men i andra fall en accelerator.

Så, min poäng är, vilken typ av argumentation, vilken typ av liberalt samtal är egentligen mest produktivt för att maximera en liberal agenda i Sverige. Är det, i förhållande till de rådande synsätten,realiteterna och diskurserna i samhället, den typen av tvära kast - med påfäljande motreaktioner -  som ideprogrammet representerar som är mest produktiva, eller är det istället konkreta och realistiska förslag, en reell dialog mot de som räds liberalismen och en respekt för partikollegor som faktiskt måste ta beslut som kanske är den bästa vägen. Uppenbarligen tror jag på det senare.

lördag 5 januari 2013

Alla föds vi demokratiska(?)


Tänkte kommentera det här i förslaget till nytt ideprogram för (C) som handlar om byta av skolplikt till läroplikt.

Suck.

För att vara mer konstruktiv, är det en särdeles naiv syn som gör sig gällande här. Alla som varit i kontakt med skolan, socialen eller samhällets så kallade undersidor vet att de som skulle drabbas av detta förslag är de som är som längst från att ens klara sig i dagens skola. De som har problem på hemmaplan och skolkar av olika skäl, de som kommer från hemmamiljöer där en demokratisk fostran kanske behövs som mest.

Jag tror att i ett demokratiskt samhälle av liberalt snitt är det just en skolplikt där de demokratiska värderingarna lärs ut som är en slags baslinje. Människor föds inte onda (eller goda), och de föds definitivt inte demokratiska. Det är mindre än hundra år sedan vi i Sverige fick allmän rösträtt, för att nämna ett exempel. Därmed är skolplikt ett måste.

Bara för att man läst Ayn Rand (vilket jag gjort), och älskar värderingar a la Cato, betyder inte det att det är en realistisk politik, särskilt inte i Sverige.

Vad som gör mig än mer frustrerad är att dessa förslag letat sig fram till ett skarpt förslag, vilket bara kan få mig att tro att ideprogramsgruppen hamnat i en klassisk "bubbla" (varit med om det själv flera gånger), där det skapas en liten lokal process där externa input (läs "10000 deltagare") hela tiden filtreras för att stämma in på den interna logiken. För reaktionerna från gräsrötter och potentiella landsbygdsväljare på programmet har varit så pass starka att jag inte kan tro något annat.

Skolfrågor av relevans handlar istället om hur ska vi bevara eller skapa en god kvalitet på skolundervisningen på landsbygden, och hur hanterar vi den strypsnara som är interkommunala bidrag? Det är relevanta frågor för C.

tisdag 25 december 2012

Ideprogrammet(C): del 2 - genomläsning

Centerns riksdagledamot Staffan Danielsson har redan gjort en betydligt mer erfaren genomgång av förslaget till nytt ideprogram här, men här är mina 50 cent; korta observationer och reflektioner.

Sidan 3. Inledning.
Det är i stort ett positivt och bra program, men det som fattas, vilket jag först inte kan sätta fingret på, är några tydliga skrivningar om någon form av solidaritet, stöd eller medmänsklighet utöver en fras om civilsamhällets betydelse. De gemensamma insatserna är märkbart frånvarande i explicit form. Frihet om the rocks kan man säga.
Sidan 4. Historisk bakgrund. Osäker på hur väl detta stämmer, men här kommer i alla fall en formuelring om att "det är en styrka för oss att finnas i hela landet". Men att vi skulle vara ett värderingsstyrt parti får mig att fundera lite. Centerpartiet är väl också ett ganska resultatinriktat parti? Men i stort helt OK.
Sidan 4. "Började utförsbacken när den offentliga sektorn blivit större än befolkningen orkade bära." Förstår den allmänna kritiken, men den formuleringen känns lite historieomskrivande och överdriven. Bra formulering om centraliseringens negativa effekter på landsbygdens förutsättningar.
Sidan 5. Här kommer en av de mest omtalade punkterna om att vi ska ha fri rörlighet i världen (som ett utökande av den i EU). Det är förstås en på tok för naiv och förtida formulering, men om man läser hela stycket så inses det att det här lätt går att saxa till för en mer rimlig och stegvis utformning, dvs mer vision än nära förestående genomförande (vilket är en realistisk ide). Tex "att den demokratiska och ekonomiska utvecklingen i världens stöds och utvecklas till den grad att man i en framtid kan utöka den fria rörligheten inom EU till att gälla hela världen" eller nåt sånt.
Sidan 5. Fri handel. Javisst, med ev. vissa förbehåll av mer principell karaktär tex gifthalter etc, men ingen protektionism.
Sidan 6. Rätt till grundtrygghet. Blir lite orolig över vad detta innebär, efter att ha läst igeom hela ideprogrammet finns det en känsla att författarnas ide om grundtrygghet ligger lägre än vad jag anser. Men det står iofs inget om detta.
Sidan 6. Vad är poängen med "Äganderättens centrala betydelse"? Platt skatt? Arv? Eller bara en inlindad kritik mot kommunism och samhällsägande/övertagande?
Sidan 7. Jämställdhet. Vet inte om jag ska kritisera detta, men det bidde ett lillfinger i form av man ska "uppmärksamma" problem med jämställdhet. Och sen då? Säga bu?
Sidan 8. Miljön. Jag gillar iden med att prissätta miljöföroreningar. Tror att om detta görs rätt (ett stort om), så är det rätt väg att gå. Bra.
Sidan 8. "Balansera äganderätt och allemansrätt". Detta handlar om att företag som utnyttjar allemansrättens friheter på bekostnad av markägare ska måsta ta hänsyn till detta. Men rör inte allemansrätten. Är riktigt vaksam om allemansrätten här, så det får verkligen vara i försiktiga små steg. Vad skriningen om balansen mellan respekten för djuren och en stark äganderätt handlar om går mig förbi. Men det är kanske skrivet för att vara otydligt för ickebönder? ;-)
Sidan 9. Bra formuleringar om stad och lands ömsesidiga behov för att skapa ett hållbart samhälle, och att man ska få förutsättningar att kunna leva miljövänligt på landet.
Sidan 9. Marknadekonomi är bra. Håller med om att det är det mest effektiva. Men kunde man inte haft med någon formulering om det gemensammas ansvar att reglera excesser eller skapa förutsättningar genom "rule of law", "fair play", osv?
Sidan 9. Det offentliga ska inte göra det som kan göras av andra. Helt rätt.
Sidan 10. Ett omskrivet förslag är det om "platt skatt", men det står faktiskt inte så utan "plattare", dvs lägre marginalskatter. Något som Alliansen redan arbetat med i flera steg. Och jag tycker att det är absurt när folk betalar mer än säg 1/3 av sin inkomst i marginalskatt. Faktiskt.
Sidan 10. Om civilsamhällets betydelse. Som hämtat från storbesparingarnas Storbrittanien och Torys "Big Society", vilket gör mig lite skeptisk. Det är inte därför ideellt arbete är bra, och min erfarenhet är att ideellt arbete krymper på landsbygden vilket missgynnar den.
Sidan 10. Om att kultur ska vara fristående. Jag tycker också att staten inte tex ska värdera olika konstformer eller betala konstnärslöner, men undrar vad allt detta innebär för SVT/Radion?
Sidan 11. Bra om att utveckla äganderätten i digitalt/kreativt samhälle. Men vad innebär det?
Sidan 11. Egentligen gillar jag det mesta i avsnittet om att det offentligas tillväxt inte ska vara ett naturtillstånd.
Sidan 12. Grundläggande service i hela landet. BRA! Men "Människors rättigheter kan tillgodoses på olika sätt beroende på var de bor" låter som ett finfint kryphål säger cynikern inom mig. och "olika delar av landet måste finna de lösningar som bäst motsvarar de egna utmaningarna". Och "regionaliserade skattebaser och lagstiftning"...? "Detta skapar regionala och lokala olikheter vilka är positiva för det ger människor makt och möjligheter" Hela detta parti låter som ett långt skott mot skatteutjämningssystemet och iden med att vi ska hjälpas åt i hela landet. Frieri till Stockholmsregionen? Det här partiet är ett av dem som gör mig mest skeptisk till idepprogramemt, mest för vad det implicerar om tanakrna bakom många av de andra formuleringarnas innebörd.
Sidan 12. Starkt integritetsskydd. Bra, men då måste vi verkligen leva upp till detta.
Sidan 13. Transparent stat. Bra.
Sidan 13. Fritt hur man gifter sig. Intressant och idealistiskt, men väldigt naivt. Som regel är det kvinnor som kan hamna i kläm, tänk månggifte i vissa kulturer. Vill vi stödja sånt? Och hur blir det för barnen? Forskning först, tack.
Sidan 13. Och fritt bestämma arv. Ska barn kunna göras lottlösa och hållas gisslan av föräldrar? Det finns nog med sätt att kringå detta utan att barn dessutom ska få lida efter ogina föräldrarnas död. Är man död så är man död och har inget att göra med vad som sker därefter, punkt.
Sidan 13. Decentraliserad skatterätt. Åter igen ett skott mot gemensamma insatser i hela landet, och solidaritet.
Sidan 13. Bra igen om att det offentliga ska finansiera tjänster som sedan det civila samhället utför.
Sidan 13/14. Att ge god vård men "att ta hänsyn till att människor är olika och att förutsättningarna ser olika ut i olika delar av landet." Gör mig orolig för vad det krasst innebär.
Sidan 14. Läroplikt. Och så kanske det dummaste förslaget av alla. SÅ oerhört naivt att föreslå att ersätta skolplikten med läroplikt. Här märks det att man inte har koll på verkligheten. Om du arbetat i offentlig sektor vet du antagligen vad jag talar om, att det i verkligheten finns så många saker som kan fattas i ett hem. Att dessutom belägga denna miljö med en läroplikt känns oerhört naivt och cyniskt, och värre blir det med "från en viss ålder är barn...kapabla att göra egna livsval". Menar författarna på allvar att vi ska kringå föräldrarna här? Eller vad? Utan specifiering blir det väldigt beigt. Och vad är "fria universitet"? Ser man på reservationerna från ordförandet och Bo kunde det dessutom ha blivit en betygsfri skola. Suck. Snacka om att gynna redan studiemotiverade grupper när de andra skiter helt i skolan.
Sidan 15. Om fred och krig. Bra.
Sidan 15. Om segregering som frivilligt. Förstår tanken, men naivt igen. Har en nybakad professor på institutionen i Uppsala som skulle såga detta med fotknälarna misstänker jag.
Sidan 15/16. bra om EU i princip, även om kammarsystemet går mig förbi.
Sidan 16. FN. Här är faktiskt ett parti som jag förvånas över att det är lite mjäkigt. Med allt annat som finns i programmet hade jag förväntat mig kritik mot att diktaturer etc är med i FN. Konstigt.

Generell analys i nästa inlägg









söndag 23 december 2012

Ideprogrammet (C): Del 1 - Inga medlemmar eller inga väljare?

Det tar emot att påbörja bloggandet igen här på min blogg, men med det nya ideprogrammet från C känner jag att jag inte längre kan hålla tyst, och då är det rakare och mer konstruktivt att utveckla mina resonemang mer utförligt istället för att gnälla på Facebook bara.

Del 1
Centerpartiet och socialdemokraterna har traditionelt kännetecknats som folkrörelser, dvs där sympati med partiet också inneburit medlemskap i partiet, och där medlemmarnas vilja helt naturligt varit en god representation av väljargruppens behov och intressen.
Så är det inte idag.
Centerpartiet är faktiskt fortfarande det parti som har flest medlemmar per väljarprocent i undersökningarna, men våra siffror har gått stadigt nedåt och lär fortsätta så. Jag ser från mitt lilla samhälle Sala hur flera tendenser är mycket tydliga:

  • Unga bönder är inte aktiva i Centern, ja röstar kanske inte ens på oss
  • Folk på landsbygden är vanliga nio till fem knegare som ofta pendlar in till stan. Det är skolfrågor och pendling som är viktigare än varg eller jordbruk
  • De som fortfarande är medlemmar är till största del gamla medlemmar (i ordets båda meningar).
  • Man orkar inte eller vill inte engagera sig ideellt, vilket politiskt arbete för 99% av fritidspolitikerna är
Jag tror Centerpartiets nya ideprogram är just ett tydligt tecken att processen nu gått så långt att partiledningen, om den nu ens vill, måste acceptera att de delar av medlemskåren som fortfarande är engagerad inte längre är representativ för de behov som finns för de stora väljargrupper som bor på landet och i perferin. Skulle KD lyckats komma in i riksdagen om ALf Svensson och ledninge där inte sett till att stävja alla extrema ideer från frikyrkorörelsen? Centern måste kanske inse att vi numera är ett parti som alla andra, där den lilla minoriteten som ger sig in i aktivt partiarbete måste balanseras mot den stora massan (relativt sett) som inte delar den lilla klickens brinnande övertygelse men sympatiserar med den generella riktningen. Lite som att skilja på prästerskap och församling.
På samma sätt är det nu upp till alla med sunt förnuft och en insikt om var väljare de facto kan komma från, vilket låter cynsikt, men det är lika krasst som att företag är till för att tjäna pengar och inte göra gott för samhället. Och jag tror fortfarande inte att Danderyd och Lidingö kommer utgöra våra framtida väljarbaser, utan det är i de geografiskt marginaliserade och missgynnade områdena i Sverige som Centern har sin stabila utfodring. Men det innebär ett betydligt mer centrerat och moderat (nej, inte triangulerande Moderat utan återhållsamt) partiprogram än det idag. Men mer om det senare i julhelgen.

onsdag 8 februari 2012

Det sa klick vid vattenkokaren kl 18.30


"De sa klick", för att parafrasera Kungen. I mitt fall igår kväll kl 18.30 när jag kom hem från studierna i Uppsala precis lagom för att se barnen en halvtimme innan sängdags. Då jag slog på tevattnet (=middagen) klickade det till och bitarna föll på plats. Nu räcker det. En process som påbörjades för tre månader sedan då jag kom in på Forskarskolan i geografi i Uppsala, vilket innebär 80% studier plus (tillfälligt) 60% arbete i Västerås under våren. Detta tillsammans med tre småbarn och träningstider, ett rustningsobjekt till hus, och annat som är för privat för att nämnas än, har gjort att tröskeln nåddes till slut. Det är alltså inget förhastat beslut utan snarare bägaren som till slut rann över. Jag måste överleva.
Därför meddelade jag Carola Gunnarsson idag att jag med omedelbar verkan avsäger mig alla åtaganden för Centerpartiet, dvs i kommunfullmäktige, demokratiberedningen, kommunkretsstyrelsen, kommunala sektionen, lokalavdelningen och, tyvärr, kursen i sociala medier. För en månad sedan avsade jag mig ersättarposten i kommunstyrelsen och oppositionsledarskapet i skolnämnden. Ja, jag har svårt att säga nej...men fortfarande mår jag piss för att jag lämnar mina kollegor "i sticket". Jag har svårt att skaffa vänner och umgås med få bekanta. Jag är egentligen en ganska blyg kille under min snackiga yta, men i Centerpartiet har jag funnit många som jag själv betraktar som vänner. I och med att de praktiska orsakerna till att mötas försvinner kommer vi träffas mer sällan när andra saker pressar sig in i schemat. Tack för att Facebook finns i alla fall.
Politiken.
Det finns mycket jag vill berätta och sammanfatta, och min blogg är i sig ett subjektivt dokument hur en vardag kan se ut för en politiker som famlar sig fram i en fritidssysselsättning som är en av de mest bespottade som finns. Jag har sagt, och står för det, att det är lättare att komma ut som alkoholist än som politiker. Sedan är det förstås värre att *vara* alkoholist, men jag har hört så mycket skitsnack om politiker och anonyma fegisar på nätet sedan jag började för sex år sedan att jag har nog för en livstid.
Faktum är att 99% av alla politiker gör detta på sin fritid för en symbolisk ersättning. I Sala har vi en relativt hög ersättning vilket är 3-400 kr efter skatt för ett möte på 4 timmar. Och makten då? Sanningen är den att vi fotfolk egentligen har en väldigt liten makt, vad har vi egentligen att sätta emot en förvaltning som har detta som heltidsarbete? Visst, några få har stake, tidsersättning och stöd för att ha en reell makt, men dessa är få. Av de 45 som sitter i kommunfullmäktige är alla reko typer, med ett vanligt liv utanför mötena, och för väldigt många är månadens kommunfullmäktige en höjdpunkt. Det har det varit för mig. De drygt 20 personrösterna som jag fick i valet 2010 har känts som en heder och ett ansvar, och har varit ett starkt skäl till att jag kämpat emot viljan att lägga av när orken tagit slut mer och mer. Till er som gav mig personrösterna vill jag särskilt be om ursäkt. Jag vill också be om ursäkt till de som tog illa upp av mina insändare, tänker främst på en del i Salas Bästa. Jag står för det jag ville ha sagt, men precis som jag tog stryk av en del av era insändare måste jag ha sårat några av er.
Till sist, ett råd till alla som tycker att ett beslut är orättvist eller att systemet inte fungerar. Engagera er eller knip tyst! Japp. Svårare än så är det inte. Gnäll är bara destruktivt och den feges utväg. Jag borde kanske ha lite mer positiva slutord men vår demokrati är det viktigaste vi har och ni som spottar på den ska fundera på alternativen. För mig som lärare, småbarnsförälder och samhällsengagerad har erfarenheten gjort att jag numera har en helt annan respekt för och uppskatting av det arbete som många gör i det fördolda för att vi andra ska kunna leva vår vardag.

Att göra en Hedinare

tisdag 7 februari 2012

Frihet i (C) - Skattextremister eller Åsa-Nisse-Marxister?

Jag har skrivit om socialdemokraternas klassiska slogan "Alla ska med förut" i ett försök att förstå Centerpartiet. Min slutsats, då som nu, är att vår slogan är en radiobilsmetafor där alla ska med men man får själv välja fordon.
Min insändare om regeringens lånepolitik (både den nuvarande och framtida politiken), var en fortsättning på detta. Inom Centerpartiet finns hela spektrat med åsikter kring detta, från skatteextremister till Åsa-Nisse-marxister. Jag respekterar den nytändning som den libertanska ådran representerar för partiet, men samtidigt har jag börjat hitta min stämbotten i en mer klassisk Centerfåra under det senaste halvåret.
Jag vill ha avreglering och en liten statlig administration, en sund ekonomi, men detta utesluter inte ett omfattande omfördelningssystem, en generös stat som ger alla chansen att oavsett bakgrund och situation att kunna sträva mot de mål man söker. Inte rätt att nå dit, men en möjlighet att påbörja resor. Centern måste stå för en positiv människosyn, att folk vill klara sig själva, men samtidigt måste också vår tro på gemenskap och solidaritet fortsätta vara central.
Alltså: grundtrygghet, tolerans, stark men slimmad stat.

75-åriga vårdbiträden och byggarbetare - Reinfeldt på plankan?

Sveriges sysselsättningsgrad är helt OK, trots allt...

Veckans snackis lär bli Reinfeldts uttalande om att vi ska arbeta tills vi är 75 år. Jag förstår argumenten bakom, och han ska ha respekt för att han äntligen lyfter frågor relaterade till den ökande pension(är)sbördan, men att höfta till med 10 år till för de som sliter på sina kroppar är ett naivt och akademikercentrerat perspektiv. Vi är olika som människor om hur lätt vi har för att byta yrke och världar. Jag har personligen inget emot det, men för många är ens yrkesval intimt förknippat med ens identitet. Staten *ska* kunna kräva vissa ansträngningar från individen förstås, jag tycker personligen att folk måste flytta till jobben - eller skapa dem själva - än tvärtom, men det är orealistiskt att att alla ska kunna göra en yrkeskarriär som gör att man orkar till 75 års ålder.
Rimligare är istället att samhället stödjer och belönar de som har lust och ork att fortsätta, för sådan finns det å andra sidan en hel del. Jag kan tänka mig att Fredrik själv är en person för vem yrkeslivet är en bekräftande vardag, men för många är arbetet just ett kneg, något man gör helt eller delvis för att få tid och råd med sin familj och sina drömmar.
Att Fredrik och moderaterna för en gångs skull inte sysslar med politisk triangulering är lovvärt, men det här kan komma att bli nyckeln till vanligt folks återvändo till vänstern. Men jag gissar att det kommer en pudel närmaste tiden från tex Arkelsten, eller?

söndag 5 februari 2012

Helvetet i Syrien: FN blir västs fega ursäkt

När Rysslands och Kinas ekonomiska intressen i Syrien, och indirekt Iran, får dem att lägga sitt veto mot en urvattnad FN-resolution är det inte så förvånande. Ryssland kommer snart expandera sin militärbudget till närmare en femtedel av de totala utgifterna, och Kina köper olja från Iran. USA har dessutom agerat på samma sätt för att beskydda sina intressen (tex Israel). Det mest beklämmande är att FN:s nej får bli en ursäkt för väst-demokratierna att fega och dra ut på sitt agerande mot Syrien. Under tiden massakreras oskyldigt folk i vad som verkar vara ett brutalt inbördeskrig i en krutdurk som bla väst varit med och byggt upp under ett halv århundrade.