Det sa klick vid vattenkokaren kl 18.30

"De sa klick", för att parafrasera Kungen. I mitt fall igår kväll kl 18.30 när jag kom hem från studierna i Uppsala precis lagom för att se barnen en halvtimme innan sängdags. Då jag slog på tevattnet (=middagen) klickade det till och bitarna föll på plats. Nu räcker det. En process som påbörjades för tre månader sedan då jag kom in på Forskarskolan i geografi i Uppsala, vilket innebär 80% studier plus (tillfälligt) 60% arbete i Västerås under våren. Detta tillsammans med tre småbarn och träningstider, ett rustningsobjekt till hus, och annat som är för privat för att nämnas än, har gjort att tröskeln nåddes till slut. Det är alltså inget förhastat beslut utan snarare bägaren som till slut rann över. Jag måste överleva.
Därför meddelade jag Carola Gunnarsson idag att jag med omedelbar verkan avsäger mig alla åtaganden för Centerpartiet, dvs i kommunfullmäktige, demokratiberedningen, kommunkretsstyrelsen, kommunala sektionen, lokalavdelningen och, tyvärr, kursen i sociala medier. För en månad sedan avsade jag mig ersättarposten i kommunstyrelsen och oppositionsledarskapet i skolnämnden. Ja, jag har svårt att säga nej...men fortfarande mår jag piss för att jag lämnar mina kollegor "i sticket". Jag har svårt att skaffa vänner och umgås med få bekanta. Jag är egentligen en ganska blyg kille under min snackiga yta, men i Centerpartiet har jag funnit många som jag själv betraktar som vänner. I och med att de praktiska orsakerna till att mötas försvinner kommer vi träffas mer sällan när andra saker pressar sig in i schemat. Tack för att Facebook finns i alla fall.
Politiken.
Det finns mycket jag vill berätta och sammanfatta, och min blogg är i sig ett subjektivt dokument hur en vardag kan se ut för en politiker som famlar sig fram i en fritidssysselsättning som är en av de mest bespottade som finns. Jag har sagt, och står för det, att det är lättare att komma ut som alkoholist än som politiker. Sedan är det förstås värre att *vara* alkoholist, men jag har hört så mycket skitsnack om politiker och anonyma fegisar på nätet sedan jag började för sex år sedan att jag har nog för en livstid.
Faktum är att 99% av alla politiker gör detta på sin fritid för en symbolisk ersättning. I Sala har vi en relativt hög ersättning vilket är 3-400 kr efter skatt för ett möte på 4 timmar. Och makten då? Sanningen är den att vi fotfolk egentligen har en väldigt liten makt, vad har vi egentligen att sätta emot en förvaltning som har detta som heltidsarbete? Visst, några få har stake, tidsersättning och stöd för att ha en reell makt, men dessa är få. Av de 45 som sitter i kommunfullmäktige är alla reko typer, med ett vanligt liv utanför mötena, och för väldigt många är månadens kommunfullmäktige en höjdpunkt. Det har det varit för mig. De drygt 20 personrösterna som jag fick i valet 2010 har känts som en heder och ett ansvar, och har varit ett starkt skäl till att jag kämpat emot viljan att lägga av när orken tagit slut mer och mer. Till er som gav mig personrösterna vill jag särskilt be om ursäkt. Jag vill också be om ursäkt till de som tog illa upp av mina insändare, tänker främst på en del i Salas Bästa. Jag står för det jag ville ha sagt, men precis som jag tog stryk av en del av era insändare måste jag ha sårat några av er.
Till sist, ett råd till alla som tycker att ett beslut är orättvist eller att systemet inte fungerar. Engagera er eller knip tyst! Japp. Svårare än så är det inte. Gnäll är bara destruktivt och den feges utväg. Jag borde kanske ha lite mer positiva slutord men vår demokrati är det viktigaste vi har och ni som spottar på den ska fundera på alternativen. För mig som lärare, småbarnsförälder och samhällsengagerad har erfarenheten gjort att jag numera har en helt annan respekt för och uppskatting av det arbete som många gör i det fördolda för att vi andra ska kunna leva vår vardag.