Invandring for dummies 2 - individualistens hyllning till välfärd

Efter ett antal inlägg på denna blogg och sociala medier där jag försöker försvara de som hyst tveksamhet till Centerpartiets nya arbetsgruppsförslag till ideprogram med avsikt på formuleringen om "fri invandring" har jag haft en tilltagande olust att det kan tolkas som att jag använder en oro för nedragen skola, vård och omsorg som en ursäkt för att rädas invandring av mer dunkla skäl.

Jag kommer inte ihåg var jag läst tankar i samma linje, men jag undrar om inte det var någonstans i ideerna krng Nybyggarlandet Sverige som Centern lanserade 2011, men min fasta tro är att mycket av problemen med svensk invandringspolitik vilar på att den i bland annat socialdemokratin rotade kollektivistiska synen på hur man ska bemöta invandrare är nyckelproblemet, som mynnar ut i en systemrasism.
Det borde egentligen vara ganska enkelt hur man ska bemöta invandrare. Med samma förväntningar och rättigheter som svenskar förstås!
Vad tycker vi en medborgare ska ha för rättigheter? Bostad, mat för dagen, rösträtt, sjukvård? Bra, se till att  nyanlända får det. Och där tror jag samhället i stort sköter vårt jobb idag. Att kunna kommunicera med andra svenskar? Detta är delvis en skyldighet, men vi är positiva och placerar det under rättigheter. Alltså erbjuder vi dem, precis som alla andra som av någon orsak har tex läs- och skrivsvårigheter, en skolgång anpassad därefter. Just skolan tycker jag allmänt sviker unga invandrare med hur de slussas in i skolklasser utan chans till att visa sin förmåga som sina klasskamrater som redan kan språket flytande och där en del invandrare kommer från en miljö helt utan skoltraditioner.
Vilka skyldigheter tycker vi en medborgare har? Följa lagen, försöka försörja sig, respektera de demokratiska spelreglerna tex. Om de inte följer dem ska de behandlas som vilekn svensk som helst. Här tror jag också vi har koll, ibland anses ju tom invandrare dömas hårdare i svenska domstolar. Det är rasism och ett otyg i så fall.
Mer problematiskt blir det när vi kommer in på områden som ses som så självklara bland de flesta svenskar att de är som oskrivna lagar, dvs skyldigheter, ta tex synen i Sverige på jämställdhet eller religion. Att bete sig manschauvinistiskt eller att hävda att bibelns eller koranens syn på vetenskap eller vardag ska få gå före den vedertagna svensketniska sekulariserade diskursen (tex debatterna kring hedersmord och Muhammedteckningarna) är kanske en ryggmärgsreaktion, men inte given att det ska gälla. Jag anser att effekterna av olika synsätt ska behandlas enligt de grundläggande gemenskaperna (lagar och rättigheter), så att hedersmord är förstås att fördöma, men att tankesystemen däremot omöjligen i någon mening kan förbjudas. Däremot är det rimligt att anta att ett samhälle kan ha en praktik där tex jämställdhetsdiskursen mittfåra, de delar som allmänt accepteras av de absolut flesta, kan få utgöra startpunkten för det offentliga samhället när det beskriver sig själv. Däremot får aldrig alternativen cencureras bort utan måste få ta plats i så mening att de skildras och att alla medborgare alltid ska ha tillgång till den "informationen" också. Men denna del är ett område öppet för debatt. Jag tror bara att ett samhälle med en välutvecklade välfärdssystem också kräver en högre grad av samsyn på områden som först kan tyckas personliga för att man i gemen ska vara villig att bidra till systemen oavsett hur mycket man får tillbaka rent monetärt.

För att summera: se inte invandrare som något annat än medmänniskor, men ignorera dem inte heller. Liberalism får aldrig bli en fråga om en egoistisk generositet, att säga "välkommen till oss, bara du inte stör mig", utan måste alltid kombineras med en ärlig generositet. Jag tror många av de som tvekar till termen fri invandring just också då också funderar över hur man, likt om hela släkten skulle komma på besök, hur man ska kunna bemöta alla med samma vänlighet och gästfrihet som man ger sina barn och make varje dag. Det kan väl knappast vara rasism?