Rasism är fel. Diskriminering mot de med en annan etnisk
bakgrund än ett lands majoritet är fel. Osv. Men är det fel att tala för ett
språktest? Är det fel att anse att moskeer inte ska få ha böneutrop (och ska då
kyrkklockor få fortsätta ringa)?
När vi har ett debattklimat i Sverige där den offentliga
debatten mycket enkelt kan sammanfattas i tre linjer:
- Fri invandring, alla är lika värda, och kan klara sig bra själva om de får chansen
- Multikulturalism är bra, alla ska uppfostras i ”rätt tänkande”, invandrare och kvinnor diskrimineras, men vi måste reglera invandringen för att skydda våra arbeten
- Invandring/invandrare är dåligt, ”svenskt” är bra, staten sviker ”oss” svenskar
Det finns förstås andra mer dolda diskurser, de som förs i
vår vardag; i hemmen, på arbetsplatsen, med vänner på fritiden. Som vi alla vet
är dessa ofta betydligt mer explicita och hamnar ofta någonstans mellan
punkterna ovan. Det är helt enkelt så att vi i vårt privata liv, med alla vi
träffar då, har betydligt mer nyanserade debatter kring vi och dom, om
välkomnande och avståndstagande, om krav och generositet.
När vi då har offentliga samtal, diskurser, som inte
innehåller dessa nyanser innebär det att utvecklingen blir mer ryckig och
svårförståelig. Samhället bortanför medierna rör sig i en riktning, men de mer
låsta diskurserna i det offentliga samtalet är inte i harmoni. Visst, det är
ett ömsesidigt utbyte däremellan, men fortfarande är det slående hur ofta de
jag samtalar med, och jag själv, frustreras över att vissa delar av det vi ofta
talar om inte återspeglas i debatten. Lite grand är det som skillnaden mellan
vad man säger och vad man tänker, det råder en slags självcencur, och kanske är
det bra så. Man ska ju som sagt inte alltid säga vad man tänker.
Men det jag funderat på med avsikt på den senaste tidens
invandringsdebatt, särskilt med anknytning till Centerpartiets utkast till
Ideprogram där fri invandring föreslås, är att det finns en fara i detta.
För tänk om vi låter samhällets ”tankar” leda oss i en
riktning där våra handlingar för oss till en situation som är hemskare än om vi
”artikulerat” dessa innan det är för sent. Lite grann som när vi håller inne en
frustration för att sedan plötsligt ”brinna av” och slänga iväg en rak höger.
Jag ser antydningar till att Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010, likt
ett ryck ögonvrån innan pistolen dras, nu börjar ge små avtryck i debatten och
jag oroar mig.
Jag tycker själv att det behövs en nyanserad debatt om
invandrarfrågorna. Varför behandlar vi invandrarungdomar i skolan så fel, där
de slussas in för att bli en andra klassens medborgare från början? Varför ska
invandrare och invandring ses som en rent numerär handling där fler mottagna är
automatiskt bättre, likt ett rullande band på Ford? Vad ska vi kräva av
samhället och nyanlända egentligen? Osv. Men mycket av denna debatt är stympad
av rädslan för att få rasiststämpeln på sig, eller för den delen, att folk inte
vet hur man ska diskutera invandring utan att häva ur sig saker som faktiskt
*är* rasistiska.
Det jag oroar mig för är att vi istället får en debatt där
små inlägg här och där, likt pysandet från ett lock på en kokande kastrull, med
små steg skiftar en slags oskriven konsensus sakta men säkert mot ett samhälle
vi egentligen inte vill ha, men vi kanske får eftersom vi inte klarar av att
artikulera öppet det vi ”känner”, likt slagskämpen som löser (inre) konflikter
genom våld riktat utåt.
Varför inte istället ha en debatt där de yttre gränserna
debatteras och etableras, så att vi vet att innanför dessa ramar är det socialt/samhälleligt
acceptabelt att tycka vad man vill, och tycka olika, och för samhället att röra
sig med avsikt på agerande osv, medan överträdelser är rasism och oacceptabelt,
punkt slut. Vi kommer givetvis alltid ha en slags åsiktsmässig normalfördelning
där alltid några vill vara extremist-javisst, men det är en annan femma.
Poängen är att vi skulle få en bättre avstämning mellan privata och offentliga
samtal då.
Jag inser att det är en ganska naiv förhoppning jag har här,
och alla som är emot kollektiva samhällsmoraler (gissar att de främst under
punkt 1. ovan berörs) reagerar på det jag tänker, men samtidigt är
alternativet, vilket jag anser råder nu och som tilltar i omfattning, att vi får
en ökande dissonans mellan vad som sägs och vad som sker. Människor som beter
sig så får alltid problem, och samma sak kommer ske med vårt samhälle om det
sker en förändring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar