Som jag ser det finns det två aspekter av varför man skulle vara emot detta. Båda handlar om synen på vad som är gemensamt och hur det gemensamma ska hanteras.
1. Ekonomi och Trygghetssystem. En del liberaler argumenterar enligt ett tankesystem där gränser endast är en tankekonstruktion, en mur som håller andra behövanden utanför Sverige och EU, men då missar man en av de stora poängerna med en nation eller stat. Det är att det är en gemenskap där vi alla varje dag och över tid investerat gemensamt i att bygga upp en välfärd (och som jag ska komma till sedan en social del också) som vi sedan delar på. Vissa bidrar mer än andra men givet är att alla får del av den när det behövs, och synen bland de absolut flesta i Sverige idag är att den tryggheten och solidariteten är något vi vill fortsätta med.
Här kommer vi till motsättning A. Vid invandring måste vi i det enskilda fallet, men också som ofta sker i debatten, i det allmänna fallet, förhålla oss till att de som kommer till Sverige om de blir medborgare kommer ta del av den välfärd som vi byggt upp. En del argumenterar att detta är en stor kostnad och belastning, både i att de inte varit med i sparandet, men också efter att de anlänt. Andra talar för att vi tvärtom sluppit undan stora utbildningskostnader etc (så kallad brain gain) och att vi behöver nya svenskar för att klara den framtida välfärden. Det som Ideprogrammet aktualiserar är att det förstås, ur en ren krass ekonomisk ståndpunkt, finns en skala där vissa invandrare och vissa grader av öppenhet orsakar olika grader av anspänningar på de gemensamma systemen. Jag har som gymnasielärare under åren tex se hur invandrarungdomar misshandlas å det grövsta i självförtroende när de slussas in i vanliga skolklasser utan att ha fått lära sig en rimlig nivå av svenska innan, bara för att systemet vill spara pengar.
2. Social och värdegemenskap. Om man försöker förstå varför Sverige lyckats så väl med sin ekonomi och välfärd finns det flera svar som att vi varit fria från krig och att vi har haft många kreativa uppfinnare, osv, men det som också som regel anförs är att vi haft ett samhälle där de sociala gemenskap och att man litar på sin granne eller medmänniska, och för den delen en moralistisk styrning, som skapat ett samhälle med hög stabilitet och förutsägbarhet. Detta har i sin tur gynnat utvecklingen ekonomiskt också.
Här kommer vi till motsättning B. Med de stora invandrargrupper som under de senaste 20 åren anlänt från regioner som oftare inte har en historia grundad i västerländsk kristen etik, och helt enkelt en annorlunda kultur och förhållningssätt till värderingar och medmänniskor, utmanas den kollektiva gemenskap som finns invävd i den svenska-etniska medborgarens medvetenhet och undermedvetenhet. Dessa avstånd i "kulturerfarenheter" är förstås inte per se en skillnad i kvalitet och ska inte ses så, men i och med att den svenska modellen delvis bygger på en upplevd gemenskap sätts hela grundförutsättningar för systemet i svajning om invandringens synbarhet och upplevda effekter passerar en viss gräns.
Där har troligtvis stora delar av Centerrörelsen kunnat hålla sitt avstånd länge i och med att invandringens omfång och eventuella inte alls varit lika synbara på landsbygden som i storstaden, men ideprogrammet har dragit argumentationen enligt A) och B) ovan till sin spets.
Jag anser att den största risken för att glida över i rasism är under punkt B) av flera skäl, dels för att de som argumenterar mot invandring enligt B) som regel uppenbart är rasister helt enkelt, men också för att de förutsäger någon slags (kvalitativ) motsättning mellan hela kulturer. Jag kan tycka att i fall som med synen på kvinnan har vi i Sverige gjort framsteg som ofta inte har en motsvarighet ens i stora delar av Europa, men på andra områden är det inte alls fråga om någon fördel Sverige.
Däremot måste jag säga att punkt A) är betydligt mer intressant aspekt, där även de som argumenterar för det nya Ideprogrammet som det ser ut just nu erkänner att effekten av en helt fri invandring troligtvis innebär en neddragning av de gemensamma systemen för välfärd. Här skulle man i den bästa av världar kunna få en diskussion mellan å ena sidan de som talar för en fortsatt generös svensk välfärdsmodell som förutsätter ekonomisk och värdemässig gemenskap och å andra sidan en mindre stat med större individuella friheter och en ökad utsatthet. Båda har sina poänger, och engagerar starkt, och frågan är om Centerpartiet kan förena båda eller om Ideprogrammet kom i vid en punkt i utvecklingen där båda sidorna väger så jämnt att utvecklingen låser sig.
Jag upplevde själv på resa utomlands en mild form av rasism och jag måste säga att det var en mycket olustig och upplysande upplevelse. Man kan helt enkelt inte förstå det om man inte själv upplevt det. Det centrala i upplevelsen var känslan av att någon hade en bestämd mening om vem man var innan man ens fått chansen att visa annat. Här har vi den springande punkten i alla diskussioner om invandring. Hur ska vi ge dem som knackar på dörren ett bemötande som balanserar vårat eget behov av trygghet? Jag tror att ideprogrammets vision om en öppen dörr var för tidig som explicit vision i närtiden, men att vi samtidigt måste ha en policy att alltid svara när det knackar på dörren och låta "gästerna" en chans att ge sin version.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar