Har börjat rota i Almedalen och ögonen föll först på Jimmy Åkessons tal i förrgår. Det är helt uppenbart att SD är här för att stanna, även om de just nu
går kräftgång i väljaropinionen. Rätt eller fel så har de hittat vinnarhålet när de lämnat de andra partiernas behov av politisk korrekthet bakom sig och tar upp till diskussion de frågor kring otrygghet och intolerans som verkar så svåra att hantera i debatten. Jimmys tal i söndags visar att SD plockar russin ur PIK(politisk inkorrekt)-kakan från både moderater och socialdemokrater, i sina
tankar kring brottslighet och folkhemsbygge. Ur detta perspektiv är SD riktigt osvenska faktiskt, och brås mer på sina nationalistiska systerpartierna i tex Frankrike och Italien. Poängen är att SD har
en tydlig ideologi som inte hymlar med sin ståndpunkt, där konservatismens godbitar plockas från andra partier som försöker dölja de känslomässiga grunder som deras ideologi vilar på eller försöker flörta med. Flörten med en tid som flytt delas av bla
SD och S idag, och Schyman på sin tid.
Visst är SD:s rasistiskt färgade grundfärg en extrem form, men det är ändå intressant att notera att Centerpartiets liberala nyspår nästan aldrig drabbas av SD:s snattande. Snarare utgör liberala företrädare som Annie Johansson, Fredrik Federley och Johan Hedin röda skynken för SD och deras andliga kusiner. Ta en titt på kommentarsraderna till liberala utspel och du finner oftast en kombination av rassetroll och vänsterradikaler som förenas i sin oro över förändring. Och innan någon ifrågasätter min syn på Sverige, läs först vad
jag skrev om nationaldagen i Sala Allehanda, så vet ni var jag står.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar