Centerns nuläge - kritversionen

Varför inte försöka beskriva Centerns utveckling via kritlådan?

Före Maud - Centern definieras genom att vi är ett landsbygdsparti. Därför är diskussioner kring liberalism okomplicerade eftersom det inte i nämndvärd grad påverkar kärnfrågorna.

Under Allianstiden - Centern krymper (inte hennes fel), och börjar få en mer blandad väljarkår genom demografiska förändringar, och en omdefinierad Centerpolitik. Här kan vi ha roten till det "otydliga" Centerpartiet, samtidigt som liberalismen och storstadsväljarnas intåg hindrar C från att svänga tillbaka.

Centern idag och i framtiden. Ska vi fullborda den process som en del driver, att definiera oss som ett liberalt parti, och minimera den geografiska tyngdpunkten? Alternativet som Ideprogramsdebatten antyder, är att partiets ideologiska spännvid blir för stor och vi får en polarisering istället.

Invandring for dummies 2 - individualistens hyllning till välfärd

Efter ett antal inlägg på denna blogg och sociala medier där jag försöker försvara de som hyst tveksamhet till Centerpartiets nya arbetsgruppsförslag till ideprogram med avsikt på formuleringen om "fri invandring" har jag haft en tilltagande olust att det kan tolkas som att jag använder en oro för nedragen skola, vård och omsorg som en ursäkt för att rädas invandring av mer dunkla skäl.

Jag kommer inte ihåg var jag läst tankar i samma linje, men jag undrar om inte det var någonstans i ideerna krng Nybyggarlandet Sverige som Centern lanserade 2011, men min fasta tro är att mycket av problemen med svensk invandringspolitik vilar på att den i bland annat socialdemokratin rotade kollektivistiska synen på hur man ska bemöta invandrare är nyckelproblemet, som mynnar ut i en systemrasism.
Det borde egentligen vara ganska enkelt hur man ska bemöta invandrare. Med samma förväntningar och rättigheter som svenskar förstås!
Vad tycker vi en medborgare ska ha för rättigheter? Bostad, mat för dagen, rösträtt, sjukvård? Bra, se till att  nyanlända får det. Och där tror jag samhället i stort sköter vårt jobb idag. Att kunna kommunicera med andra svenskar? Detta är delvis en skyldighet, men vi är positiva och placerar det under rättigheter. Alltså erbjuder vi dem, precis som alla andra som av någon orsak har tex läs- och skrivsvårigheter, en skolgång anpassad därefter. Just skolan tycker jag allmänt sviker unga invandrare med hur de slussas in i skolklasser utan chans till att visa sin förmåga som sina klasskamrater som redan kan språket flytande och där en del invandrare kommer från en miljö helt utan skoltraditioner.
Vilka skyldigheter tycker vi en medborgare har? Följa lagen, försöka försörja sig, respektera de demokratiska spelreglerna tex. Om de inte följer dem ska de behandlas som vilekn svensk som helst. Här tror jag också vi har koll, ibland anses ju tom invandrare dömas hårdare i svenska domstolar. Det är rasism och ett otyg i så fall.
Mer problematiskt blir det när vi kommer in på områden som ses som så självklara bland de flesta svenskar att de är som oskrivna lagar, dvs skyldigheter, ta tex synen i Sverige på jämställdhet eller religion. Att bete sig manschauvinistiskt eller att hävda att bibelns eller koranens syn på vetenskap eller vardag ska få gå före den vedertagna svensketniska sekulariserade diskursen (tex debatterna kring hedersmord och Muhammedteckningarna) är kanske en ryggmärgsreaktion, men inte given att det ska gälla. Jag anser att effekterna av olika synsätt ska behandlas enligt de grundläggande gemenskaperna (lagar och rättigheter), så att hedersmord är förstås att fördöma, men att tankesystemen däremot omöjligen i någon mening kan förbjudas. Däremot är det rimligt att anta att ett samhälle kan ha en praktik där tex jämställdhetsdiskursen mittfåra, de delar som allmänt accepteras av de absolut flesta, kan få utgöra startpunkten för det offentliga samhället när det beskriver sig själv. Däremot får aldrig alternativen cencureras bort utan måste få ta plats i så mening att de skildras och att alla medborgare alltid ska ha tillgång till den "informationen" också. Men denna del är ett område öppet för debatt. Jag tror bara att ett samhälle med en välutvecklade välfärdssystem också kräver en högre grad av samsyn på områden som först kan tyckas personliga för att man i gemen ska vara villig att bidra till systemen oavsett hur mycket man får tillbaka rent monetärt.

För att summera: se inte invandrare som något annat än medmänniskor, men ignorera dem inte heller. Liberalism får aldrig bli en fråga om en egoistisk generositet, att säga "välkommen till oss, bara du inte stör mig", utan måste alltid kombineras med en ärlig generositet. Jag tror många av de som tvekar till termen fri invandring just också då också funderar över hur man, likt om hela släkten skulle komma på besök, hur man ska kunna bemöta alla med samma vänlighet och gästfrihet som man ger sina barn och make varje dag. Det kan väl knappast vara rasism?

Invandring for dummies appropå Ideprogrammet

Jag tänkte att som Centerpartist ska man inte vara rädd för lite skit, så jag gör ett försök att ge en allmän kommentar till invandring appropå det som kanske är det mest omdebatterade i Centerpartiets nya ideprogram, nämligen iden om fri invandring.

Som jag ser det finns det två aspekter av varför man skulle vara emot detta. Båda handlar om synen på vad som är gemensamt och hur det gemensamma ska hanteras.

1. Ekonomi och Trygghetssystem. En del liberaler argumenterar enligt ett tankesystem där gränser endast är en tankekonstruktion, en mur som håller andra behövanden utanför Sverige och EU, men då missar man en av de stora poängerna med en nation eller stat. Det är att det är en gemenskap där vi alla varje dag och över tid investerat gemensamt i att bygga upp en välfärd (och som jag ska komma till sedan en social del också) som vi sedan delar på. Vissa bidrar mer än andra men givet är att alla får del av den när det behövs, och synen bland de absolut flesta i Sverige idag är att den tryggheten och solidariteten är något vi vill fortsätta med.
Här kommer vi till motsättning A. Vid invandring måste vi i det enskilda fallet, men också som ofta sker i debatten, i det allmänna fallet, förhålla oss till att de som kommer till Sverige om de blir medborgare kommer ta del av den välfärd som vi byggt upp. En del argumenterar att detta är en stor kostnad och belastning, både i att de inte varit med i sparandet, men också efter att de anlänt. Andra talar för att vi tvärtom sluppit undan stora utbildningskostnader etc (så kallad brain gain) och att vi behöver nya svenskar för att klara den framtida välfärden. Det som Ideprogrammet aktualiserar är att det förstås, ur en ren krass ekonomisk ståndpunkt, finns en skala där vissa invandrare och vissa grader av öppenhet orsakar olika grader av anspänningar på de gemensamma systemen. Jag har som gymnasielärare under åren tex se hur invandrarungdomar misshandlas å det grövsta i självförtroende när de slussas in i vanliga skolklasser utan att ha fått lära sig en rimlig nivå av svenska innan, bara för att systemet vill spara pengar.

2. Social och värdegemenskap. Om man försöker förstå varför Sverige lyckats så väl med sin ekonomi och välfärd finns det flera svar som att vi varit fria från krig och att vi har haft många kreativa uppfinnare, osv, men det som också som regel anförs är att vi haft ett samhälle där de sociala gemenskap och att man litar på sin granne eller medmänniska, och för den delen en moralistisk styrning, som skapat ett samhälle med hög stabilitet och förutsägbarhet. Detta har i sin tur gynnat utvecklingen ekonomiskt också.
Här kommer vi till motsättning B. Med de stora invandrargrupper som under de senaste 20 åren anlänt från regioner som oftare inte har en historia grundad i västerländsk kristen etik, och helt enkelt en annorlunda kultur och förhållningssätt till värderingar och medmänniskor, utmanas den kollektiva gemenskap som finns invävd i den svenska-etniska medborgarens medvetenhet och undermedvetenhet. Dessa avstånd i "kulturerfarenheter" är förstås inte per se en skillnad i kvalitet och ska inte ses så, men i och med att den svenska modellen delvis bygger på en upplevd gemenskap sätts hela grundförutsättningar för systemet i svajning om invandringens synbarhet och upplevda effekter passerar en viss gräns.
Där har troligtvis stora delar av Centerrörelsen kunnat hålla sitt avstånd länge i och med att invandringens omfång och eventuella inte alls varit lika synbara på landsbygden som i storstaden, men ideprogrammet har dragit argumentationen enligt A) och B) ovan till sin spets.

Jag anser att den största risken för att glida över i rasism är under punkt B) av flera skäl, dels för att de som argumenterar mot invandring enligt B) som regel uppenbart är rasister helt enkelt, men också för att de förutsäger någon slags (kvalitativ) motsättning mellan hela kulturer. Jag kan tycka att i fall som med synen på kvinnan har vi i Sverige gjort framsteg som ofta inte har en motsvarighet ens i stora delar av Europa, men på andra områden är det inte alls fråga om någon fördel Sverige.
Däremot måste jag säga att punkt A) är betydligt mer intressant aspekt, där även de som argumenterar för det nya Ideprogrammet som det ser ut just nu erkänner att effekten av en helt fri invandring troligtvis innebär en neddragning av de gemensamma systemen för välfärd. Här skulle man i den bästa av världar kunna få en diskussion mellan å ena sidan de som talar för en fortsatt generös svensk välfärdsmodell som förutsätter ekonomisk och värdemässig gemenskap och å andra sidan en mindre stat med större individuella friheter och en ökad utsatthet. Båda har sina poänger, och engagerar starkt, och frågan är om Centerpartiet kan förena båda eller om Ideprogrammet kom i vid en punkt i utvecklingen där båda sidorna väger så jämnt att utvecklingen låser sig.
Jag upplevde själv på resa utomlands en mild form av rasism och jag måste säga att det var en mycket olustig och upplysande upplevelse. Man kan helt enkelt inte förstå det om man inte själv upplevt det. Det centrala i upplevelsen var känslan av att någon hade en bestämd mening om vem man var innan man ens fått chansen att visa annat. Här har vi den springande punkten i alla diskussioner om invandring. Hur ska vi ge dem som knackar på dörren ett bemötande som balanserar vårat eget behov av trygghet? Jag tror att ideprogrammets vision om en öppen dörr var för tidig som explicit vision i närtiden, men att vi samtidigt måste ha en policy att alltid svara när det knackar på dörren och låta "gästerna" en chans att ge sin version.

Bekvämt att vara liberal - dags att växa upp?

En del av att växa upp och bli vuxen är att ta ansvar, en del skulle säga att det är just det som gör en vuxen. Att ta ansvar för ett jobb, en familj eller en partner.
På samma sätt är det inom politiken. De partier och allianser i en kommun eller en riksdag som får och förvaltar en makt genomgår som regel en mognadprocess där de löften och goda föresatser man haft möter den hårda verkligheten, det gemensamma ansvaret för vän -och ovän- och en grå zon av kompromisser och besparingar mellan svart och vitt.
Någonstans brinner man fortfarande för sina ideal, men man vet att om inte den malande maskinen som är offentlig förvaltning i någon rimlig form rullar vidare kommer tusentals vardag omkullkastas, och mångdubbelt fler påverkas. Det är ett ansvar som jag sett tas av såväl vänster som höger, av motståndare som medlöpare i politiken. Jag har också sett hur en del försöker slingra sig från ansvaret och vara opportunister, att försöka äta kakan och behålla den samtidigt. Ja, för fan, jag har tom själv känt det behovet.
Det är i skenet av detta som Centerns vilja och akuta behov av förnyelse måste ses, för hur lätt är det att vara ideologisk, idealistisk och spruta vilda ideer i ena stunden när man i nästa som litet regeringsparti ska a) förvalta makten i sina departement och b) kompromissa och förhandla med de andra tre partierna som man är en (liten) lagspelare med.
Jag har den största respekt och ofta inspiration av många av de som jag känner via sociala medier som betecknar sig som liberaler och som "lever drömmen", dvs är uttalat liberala och uttalar sig därefter hela tiden, men som som regel är i perferin, utspelade och i varje fall i inte i en position där de har beslutsansvaret. För där har vi den springande punkten.
Vad skiljer en frihetstörstande liberal från en naiv miljöpatist eller en vänsterpartist som vill införa kommunistiska ideal, när vi talar om ansvarstagande? Hur lätt är det inte att tala om att slopa skolplikt, fri invandring eller platt skatt när man inte har ansvar, när man inte behöver stå till svars för majoriteten när budgeten går kaputt, eller samhällets gemensamma resurser förslösats i sociala experiment.
Som sent (upp)vaknad i politiken, efter fyllda 30, har jag genomgått en relativt snabb resa på de snart sju år jag varit aktiv. Jag var initialt just så idealistisk som de(t) jag nu ger lite tough love till, men har allt eftersom jag sett kommunpolitiken innefrån kommit att inse att det inte är så enkelt, och har med respekt sett hur både kollegor och meningsmotståndare bitit ihop för den tuffa vardag som är ansvar för en kommun. Jag har sett den press och de krav som ställs på ett kommunalråd, och hur skoningslös omgivningen kan vara. Båda Carola Gunnarsson och Per-Olov Rapp i Sala har min fullaste respekt i detta avseende.
Det är därför med viss sorg det senaste ideprogrammet från Centerpartiet gett ett slags paradigmskifte i min politiska åskådning. Jag är nu utan tvekan en vänstercenterpartist, en socialliberal. Jag har fortfarande en hel del "extremare" liberala åsikter, men samtidigt kommer jag inte argumentera utan förbehåll för liberalistiska tankar som inte tar hänsyn till här och nu, som är realistiska i sitt utförande.

Inför det senaste valet i USA nyligen testade jag mig själv på en amerikansk sajt, och hamnade då som republikan med avsikt på den ekonomiska politiken, och som extrem demokrat med avsikt på den sociala delen. Det senare är väl inte så konstigt som svensk, men det första är trots allt ett kvitto för mig själv att jag inte fegar från tuffare ståndpunkter, det är genomförandet och tempot jag funderar på.

Ska man vara ärlig så finns det i varje fall fyra politiska alternativ med reell politisk representation och makt i Sverige idag som ofta lyfter liberala tankegångar, där förutom Centern så har vi Fp, Mp och V. Det som förenar de fyra, i olika grad, är en stor öppenhet för sociala friheter, dvs tolerans mot individers frihet att "vara som de är" i nån mening, och en skepsis mot inskränkning av individens privata sfär. Här har en del partier sviktat, minst sagt, och det befäster min poäng att det är de med makt som "svikit" mest. När det gäller ekonomisk frihet så är resultatet betydligt mer begränsat, eller frånvarande. C och Fp är väl för sådan i högre grad än definitivt V, men eftersom det rör eknomi, budget och samhällsresurser på ett helt annat sätt än social "avreglering" går verkligheten betydligt saktare, om ens framåt. Här är vårt deltagande i EU också en reell bromskloss ibland, men i andra fall en accelerator.

Så, min poäng är, vilken typ av argumentation, vilken typ av liberalt samtal är egentligen mest produktivt för att maximera en liberal agenda i Sverige. Är det, i förhållande till de rådande synsätten,realiteterna och diskurserna i samhället, den typen av tvära kast - med påfäljande motreaktioner -  som ideprogrammet representerar som är mest produktiva, eller är det istället konkreta och realistiska förslag, en reell dialog mot de som räds liberalismen och en respekt för partikollegor som faktiskt måste ta beslut som kanske är den bästa vägen. Uppenbarligen tror jag på det senare.

Alla föds vi demokratiska(?)

Tänkte kommentera det här i förslaget till nytt ideprogram för (C) som handlar om byta av skolplikt till läroplikt.

Suck.

För att vara mer konstruktiv, är det en särdeles naiv syn som gör sig gällande här. Alla som varit i kontakt med skolan, socialen eller samhällets så kallade undersidor vet att de som skulle drabbas av detta förslag är de som är som längst från att ens klara sig i dagens skola. De som har problem på hemmaplan och skolkar av olika skäl, de som kommer från hemmamiljöer där en demokratisk fostran kanske behövs som mest.

Jag tror att i ett demokratiskt samhälle av liberalt snitt är det just en skolplikt där de demokratiska värderingarna lärs ut som är en slags baslinje. Människor föds inte onda (eller goda), och de föds definitivt inte demokratiska. Det är mindre än hundra år sedan vi i Sverige fick allmän rösträtt, för att nämna ett exempel. Därmed är skolplikt ett måste.

Bara för att man läst Ayn Rand (vilket jag gjort), och älskar värderingar a la Cato, betyder inte det att det är en realistisk politik, särskilt inte i Sverige.

Vad som gör mig än mer frustrerad är att dessa förslag letat sig fram till ett skarpt förslag, vilket bara kan få mig att tro att ideprogramsgruppen hamnat i en klassisk "bubbla" (varit med om det själv flera gånger), där det skapas en liten lokal process där externa input (läs "10000 deltagare") hela tiden filtreras för att stämma in på den interna logiken. För reaktionerna från gräsrötter och potentiella landsbygdsväljare på programmet har varit så pass starka att jag inte kan tro något annat.

Skolfrågor av relevans handlar istället om hur ska vi bevara eller skapa en god kvalitet på skolundervisningen på landsbygden, och hur hanterar vi den strypsnara som är interkommunala bidrag? Det är relevanta frågor för C.

Ideprogrammet(C): del 2 - genomläsning

Centerns riksdagledamot Staffan Danielsson har redan gjort en betydligt mer erfaren genomgång av förslaget till nytt ideprogram här, men här är mina 50 cent; korta observationer och reflektioner.

Sidan 3. Inledning.
Det är i stort ett positivt och bra program, men det som fattas, vilket jag först inte kan sätta fingret på, är några tydliga skrivningar om någon form av solidaritet, stöd eller medmänsklighet utöver en fras om civilsamhällets betydelse. De gemensamma insatserna är märkbart frånvarande i explicit form. Frihet om the rocks kan man säga.
Sidan 4. Historisk bakgrund. Osäker på hur väl detta stämmer, men här kommer i alla fall en formuelring om att "det är en styrka för oss att finnas i hela landet". Men att vi skulle vara ett värderingsstyrt parti får mig att fundera lite. Centerpartiet är väl också ett ganska resultatinriktat parti? Men i stort helt OK.
Sidan 4. "Började utförsbacken när den offentliga sektorn blivit större än befolkningen orkade bära." Förstår den allmänna kritiken, men den formuleringen känns lite historieomskrivande och överdriven. Bra formulering om centraliseringens negativa effekter på landsbygdens förutsättningar.
Sidan 5. Här kommer en av de mest omtalade punkterna om att vi ska ha fri rörlighet i världen (som ett utökande av den i EU). Det är förstås en på tok för naiv och förtida formulering, men om man läser hela stycket så inses det att det här lätt går att saxa till för en mer rimlig och stegvis utformning, dvs mer vision än nära förestående genomförande (vilket är en realistisk ide). Tex "att den demokratiska och ekonomiska utvecklingen i världens stöds och utvecklas till den grad att man i en framtid kan utöka den fria rörligheten inom EU till att gälla hela världen" eller nåt sånt.
Sidan 5. Fri handel. Javisst, med ev. vissa förbehåll av mer principell karaktär tex gifthalter etc, men ingen protektionism.
Sidan 6. Rätt till grundtrygghet. Blir lite orolig över vad detta innebär, efter att ha läst igeom hela ideprogrammet finns det en känsla att författarnas ide om grundtrygghet ligger lägre än vad jag anser. Men det står iofs inget om detta.
Sidan 6. Vad är poängen med "Äganderättens centrala betydelse"? Platt skatt? Arv? Eller bara en inlindad kritik mot kommunism och samhällsägande/övertagande?
Sidan 7. Jämställdhet. Vet inte om jag ska kritisera detta, men det bidde ett lillfinger i form av man ska "uppmärksamma" problem med jämställdhet. Och sen då? Säga bu?
Sidan 8. Miljön. Jag gillar iden med att prissätta miljöföroreningar. Tror att om detta görs rätt (ett stort om), så är det rätt väg att gå. Bra.
Sidan 8. "Balansera äganderätt och allemansrätt". Detta handlar om att företag som utnyttjar allemansrättens friheter på bekostnad av markägare ska måsta ta hänsyn till detta. Men rör inte allemansrätten. Är riktigt vaksam om allemansrätten här, så det får verkligen vara i försiktiga små steg. Vad skriningen om balansen mellan respekten för djuren och en stark äganderätt handlar om går mig förbi. Men det är kanske skrivet för att vara otydligt för ickebönder? ;-)
Sidan 9. Bra formuleringar om stad och lands ömsesidiga behov för att skapa ett hållbart samhälle, och att man ska få förutsättningar att kunna leva miljövänligt på landet.
Sidan 9. Marknadekonomi är bra. Håller med om att det är det mest effektiva. Men kunde man inte haft med någon formulering om det gemensammas ansvar att reglera excesser eller skapa förutsättningar genom "rule of law", "fair play", osv?
Sidan 9. Det offentliga ska inte göra det som kan göras av andra. Helt rätt.
Sidan 10. Ett omskrivet förslag är det om "platt skatt", men det står faktiskt inte så utan "plattare", dvs lägre marginalskatter. Något som Alliansen redan arbetat med i flera steg. Och jag tycker att det är absurt när folk betalar mer än säg 1/3 av sin inkomst i marginalskatt. Faktiskt.
Sidan 10. Om civilsamhällets betydelse. Som hämtat från storbesparingarnas Storbrittanien och Torys "Big Society", vilket gör mig lite skeptisk. Det är inte därför ideellt arbete är bra, och min erfarenhet är att ideellt arbete krymper på landsbygden vilket missgynnar den.
Sidan 10. Om att kultur ska vara fristående. Jag tycker också att staten inte tex ska värdera olika konstformer eller betala konstnärslöner, men undrar vad allt detta innebär för SVT/Radion?
Sidan 11. Bra om att utveckla äganderätten i digitalt/kreativt samhälle. Men vad innebär det?
Sidan 11. Egentligen gillar jag det mesta i avsnittet om att det offentligas tillväxt inte ska vara ett naturtillstånd.
Sidan 12. Grundläggande service i hela landet. BRA! Men "Människors rättigheter kan tillgodoses på olika sätt beroende på var de bor" låter som ett finfint kryphål säger cynikern inom mig. och "olika delar av landet måste finna de lösningar som bäst motsvarar de egna utmaningarna". Och "regionaliserade skattebaser och lagstiftning"...? "Detta skapar regionala och lokala olikheter vilka är positiva för det ger människor makt och möjligheter" Hela detta parti låter som ett långt skott mot skatteutjämningssystemet och iden med att vi ska hjälpas åt i hela landet. Frieri till Stockholmsregionen? Det här partiet är ett av dem som gör mig mest skeptisk till idepprogramemt, mest för vad det implicerar om tanakrna bakom många av de andra formuleringarnas innebörd.
Sidan 12. Starkt integritetsskydd. Bra, men då måste vi verkligen leva upp till detta.
Sidan 13. Transparent stat. Bra.
Sidan 13. Fritt hur man gifter sig. Intressant och idealistiskt, men väldigt naivt. Som regel är det kvinnor som kan hamna i kläm, tänk månggifte i vissa kulturer. Vill vi stödja sånt? Och hur blir det för barnen? Forskning först, tack.
Sidan 13. Och fritt bestämma arv. Ska barn kunna göras lottlösa och hållas gisslan av föräldrar? Det finns nog med sätt att kringå detta utan att barn dessutom ska få lida efter ogina föräldrarnas död. Är man död så är man död och har inget att göra med vad som sker därefter, punkt.
Sidan 13. Decentraliserad skatterätt. Åter igen ett skott mot gemensamma insatser i hela landet, och solidaritet.
Sidan 13. Bra igen om att det offentliga ska finansiera tjänster som sedan det civila samhället utför.
Sidan 13/14. Att ge god vård men "att ta hänsyn till att människor är olika och att förutsättningarna ser olika ut i olika delar av landet." Gör mig orolig för vad det krasst innebär.
Sidan 14. Läroplikt. Och så kanske det dummaste förslaget av alla. SÅ oerhört naivt att föreslå att ersätta skolplikten med läroplikt. Här märks det att man inte har koll på verkligheten. Om du arbetat i offentlig sektor vet du antagligen vad jag talar om, att det i verkligheten finns så många saker som kan fattas i ett hem. Att dessutom belägga denna miljö med en läroplikt känns oerhört naivt och cyniskt, och värre blir det med "från en viss ålder är barn...kapabla att göra egna livsval". Menar författarna på allvar att vi ska kringå föräldrarna här? Eller vad? Utan specifiering blir det väldigt beigt. Och vad är "fria universitet"? Ser man på reservationerna från ordförandet och Bo kunde det dessutom ha blivit en betygsfri skola. Suck. Snacka om att gynna redan studiemotiverade grupper när de andra skiter helt i skolan.
Sidan 15. Om fred och krig. Bra.
Sidan 15. Om segregering som frivilligt. Förstår tanken, men naivt igen. Har en nybakad professor på institutionen i Uppsala som skulle såga detta med fotknälarna misstänker jag.
Sidan 15/16. bra om EU i princip, även om kammarsystemet går mig förbi.
Sidan 16. FN. Här är faktiskt ett parti som jag förvånas över att det är lite mjäkigt. Med allt annat som finns i programmet hade jag förväntat mig kritik mot att diktaturer etc är med i FN. Konstigt.

Generell analys i nästa inlägg

Ideprogrammet (C): Del 1 - Inga medlemmar eller inga väljare?

Det tar emot att påbörja bloggandet igen här på min blogg, men med det nya ideprogrammet från C känner jag att jag inte längre kan hålla tyst, och då är det rakare och mer konstruktivt att utveckla mina resonemang mer utförligt istället för att gnälla på Facebook bara.

Del 1
Centerpartiet och socialdemokraterna har traditionelt kännetecknats som folkrörelser, dvs där sympati med partiet också inneburit medlemskap i partiet, och där medlemmarnas vilja helt naturligt varit en god representation av väljargruppens behov och intressen.
Så är det inte idag.
Centerpartiet är faktiskt fortfarande det parti som har flest medlemmar per väljarprocent i undersökningarna, men våra siffror har gått stadigt nedåt och lär fortsätta så. Jag ser från mitt lilla samhälle Sala hur flera tendenser är mycket tydliga:

• Unga bönder är inte aktiva i Centern, ja röstar kanske inte ens på oss
• Folk på landsbygden är vanliga nio till fem knegare som ofta pendlar in till stan. Det är skolfrågor och pendling som är viktigare än varg eller jordbruk
• De som fortfarande är medlemmar är till största del gamla medlemmar (i ordets båda meningar).
• Man orkar inte eller vill inte engagera sig ideellt, vilket politiskt arbete för 99% av fritidspolitikerna är

Jag tror Centerpartiets nya ideprogram är just ett tydligt tecken att processen nu gått så långt att partiledningen, om den nu ens vill, måste acceptera att de delar av medlemskåren som fortfarande är engagerad inte längre är representativ för de behov som finns för de stora väljargrupper som bor på landet och i perferin. Skulle KD lyckats komma in i riksdagen om ALf Svensson och ledninge där inte sett till att stävja alla extrema ideer från frikyrkorörelsen? Centern måste kanske inse att vi numera är ett parti som alla andra, där den lilla minoriteten som ger sig in i aktivt partiarbete måste balanseras mot den stora massan (relativt sett) som inte delar den lilla klickens brinnande övertygelse men sympatiserar med den generella riktningen. Lite som att skilja på prästerskap och församling.

På samma sätt är det nu upp till alla med sunt förnuft och en insikt om var väljare de facto kan komma från, vilket låter cynsikt, men det är lika krasst som att företag är till för att tjäna pengar och inte göra gott för samhället. Och jag tror fortfarande inte att Danderyd och Lidingö kommer utgöra våra framtida väljarbaser, utan det är i de geografiskt marginaliserade och missgynnade områdena i Sverige som Centern har sin stabila utfodring. Men det innebär ett betydligt mer centrerat och moderat (nej, inte triangulerande Moderat utan återhållsamt) partiprogram än det idag. Men mer om det senare i julhelgen.