Yttrandefrihet - Folkhemmet Pride?

Jag har nu klivit ner från alla politiska åtaganden, av personliga skäl till största del, men också till en viss del pga av att jag efter snart sju år som politiskt aktiv och medveten medborgare mognat in i min egen tankevärld kring vad som är viktigt och mindre (om än fortfarande) viktigt.
Som Centerpartist har jag haft min naturliga politiska hemvist. Centern har för mig varit ett varmt, ja snällt, landsbygdsparti med liberala värderingar. Inte såna där teoretiska, kalla "alla ska få råda över sig själv i sin egen självcentrerade lilla värld"-liberalism, utan en liberalism som handlat om att tillsammans skapa en tolerant värld där vi tillsammans hjälps åt så att alla kan få vara sig själva, likt i Norrlands Gulds - reklamen. En slags korsning av folkhemmet och Pride kan man säga.

Nu när partiet genomgår stora förändringar tänker jag på vad som attraherade mig att bli politiskt aktiv 2006. Förutom den uppenbara känslan av att "nu händer det, nu lossar oket", så var det de två huvudspåren "frihet" och "landsbygd" som var grejen då. Känslan av ett parti som visste var det kom ifrån men samtidigt började utvecklas. Idag kan man väl säga att Centern är inne i en slags tonårskris (medelålderkris? existentiell kris?) där man börjat ifrågasätta allt och inget är fast. Det som jag gång på gång hävdat, att den enda unika selling point som vi har är Landsbygdsfrågorna i någon form, tex "Gröna Näringar", håller på att förslösas. Visst är liberalism en given del av den tankevärld som vi berörs av, men den bekänner sig ett antal andra partier till också. Så länge vi heter Centerpartiet måste det gröna, naturen, fötterna på jorden-världen, vara en del av vår kärna. Jag kan helt säkert säga att något jag imponerats av i Centern är just hur många av de aktiva som verkligen har helkoll på hur praktisk politik ska bedrivas. Det är inte för inte som C innehar flest kommunalrådsplatser efter kolosserna S och M.
Samtidigt följer jag det som sker ute i världen, i Mellanöstern, i Kina, i Sydamerika, i USA, i Ungern, ja överallt, och jag inser att det som är basen för vår demokrati är just frihet, att vi har yttrandefrihet och så kallad "rule of law", ett i princip okorrumperat rättsväsende och en fri journalistkår, ett utbildningsväsende för folket. Från detta strålar allt det andra ut, fria och livskraftiga ekonomier, politiker som kan avsättas, missförhållanden som kan granskas - och granskas om - och en levande samhällsdebatt. Ja, allt är inte frid och fröjd, och på lokal nivå finns det andra frågor som är viktigare där, men roten till att vi har lyxen att bli upprörda över det lokala dagisets stora gruppstorlek eller skattesatsen i vår kommun är just vårt fungerande demokratiska samhälle.

Min poäng är enkel. I landsting och kommunalvalen är Centerpartiet fortfarande givet, men i EU- och riksdagsval kommer jag rösta på det parti som har den bästa politiken för yttrandefrihet.
Just nu lutar det åt Piratpartiet i EU-valet, oavsett deras framgångschanser, för de har utmärkt sig klart bäst där och, kanske viktigast, skapat och drivit en debatt där och här. Det finns en rimlig chans att de åter igen får mandat i EU, även om de möjligtvis planat ut i framgångarna.
I riksdagsvalet lär jag rösta så att Centern får tillbaka sitt Centermandat i Västmanland, om den mycket kompetente Christer Eriksson sätts överst på listan, men helt säkert är det inte. I och för sig är frågan vilket alternativet skulle vara? Inget av de andra partierna här känns som måsten just nu, och Christer har drivit landsbygdsfrågorna på ett mycket kompetent sätt och jag vet dessutom att han har en reaktionär ådra i sig från ungdomen. Så, ja, sitter han på valbar plats är han given.

Min poäng är att men i sitt engagemang och röstande alltid måste acceptera att oavsett vilket parti man väljer, likt med en partner, kommer ha områden där man inte alls är enig, men att man får ta det goda med det onda. Samtidigt är man inte skyldig att vara brottsligt lojal eller att alltid försvara minsta egenhet som "sitt" parti har. Politik är maktutövande och sådant ska bara belönas då utövarna står för det man själv som väljare tror på. Rösta i varje val så att vår demokrati förblir levande, inte bara en statisk dragkamp mellan blocken eller en slumrande fyraårsplaner. På det sättet har SD's vågmästerroll varit välgörande i att de tvingat Alliansen (i detta fallet) att vara mer lyhörda för att få igenom sin politik.

Jag ska inte sticka under stolen att det ibland rycker av en lust att engagera mig aktivt politiskt igen, men jag tänker det närmaste året fokusera på familj och forskning i mina aktiva engagemang, men det hindrar mig inte från att tycka och tänka. Att ha den yttrandefriheten och friheten att påverka vårt samhälle utan fara för förföljelse, och att veta att vi har en fri press och domarkår, det är demokrati, och den måste vi skydda. Jag har dragit mig för att uttala detta som min huvudfråga eftersom så många mycket kompetentare på nätet driver dessa frågor, men nu får det räcka med den fegheten. På de sätt jag kan ska jag också stödja kampen. ^_^

Insändare: Upphandla tågtrafiken bättre!

Frustrerad över hur man slagit sönder ett perfekt fungerande tågmöte i Sala bara för att man inte kan upphandla ordentligt (eller har man helt enkelt skitit i alla som åker söderut från Sala?...), skriver jag det här som insändare till SA och VLT. Skrev en hel del om offentlig upphandling inom vård också men skar bort det för en annan gång...

Upphandla tågtrafiken bättre!

Upphandling ska handla om att få mer kvalitet för pengarna. När jag ser hur offentliga tjänster som tågtrafiken behandlats i dessa frågor känner jag en oerhörd frustration. För missförstå mig inte, jag är en benhård förespråkare för att företagsamhet har mycket att erbjuda som alternativ eller komplement till offentlig verksamhet. Varför skulle staten eller en kommun som utförare antas vara den bästa på allt? Det vore historielöst att anta det, eftersom privata utförare har funnits i den offentliga sektorn i alla tider. Vinstuttag av Skanska eller personalkonsulten är inte heller det en nyhet.

Men - för att detta ska fungera med trovärdighet kan man inte som i Sala med tågtrafiken lämna hjärnan och samvetet i farstun när man ska bryta monopolen. Fram till ifjol kunde tågpendlare på ett enkelt och smidigt sätt byta tåg i Sala i riktning mot Dalarna, Uppsala och Västerås, men detta har man med den nya upphandlingen slagit sönder. Hur svårt kan det vara att specificera detta i villkoren? Inte alls, vilket innebär att istället för att köpa samma eller bättre tjänst till bra pris står man med en fultjänst som är bara är generande. Särskilt UL gör ett toppenjobb, det är inte deras fel att upphandlingen inte är bättre.

Rimligtvis bör alla kunna enas att om fler hjälps åt borde samma uppgift kunna göras både bättre och effektivare. Upphandlingens utmaning handlar därför inte om att berättiga dess existens utan om att vi är ärliga med vad vi efterfrågar. Att på caféet beställa en Napoleonbakelse för 3 kr är orimligt, lika mycket som det är oärligt att bli förvånad över att smaken blir bristande ifall någon ändå åtar sig det uppdraget.

Det finns förebilder och initiativ, det gäller nu att de permanentas, utvecklas och sprids, för vi har inte råd att låta den begåvning och kreativitet som enskilda människor eller ambitiösa företag kan tillföra vårt gemensamma dras ned av kortsiktig budgetpress och upphandling utan kvalitetstänkande.

Distriksstämma(C) Västmanland 2013

Årets distriksstämma för (C) i Västmanland var i Knytpunkten, beläget i ridcentrat Strömsholm i Hallstahammars kommun.

Inledningstal av distriktsordförande Birgitta Andersson följdes av utdelning av årets guldnålar.

Anna-Karin Hatt höll ett långt tal som närmast kändes som ett linjetal som signalerade hur man tänker i C centralt, vilket är intressant. Samtidigt kändes det som om vi gick igenom hela Centerns nya ideprogram punkt för punkt, och det lät välslipat. Kanske till och med *för* väloljat och "extra allt". Men det vore väl lite som att klaga på att den nya bilen är för tyst och smidig...

Frågestunden efteråt innehöll betydligt mer svängar, som även om det var positivt och artigt svallade av engaemang kring bredband, telefoni och Centerns (o)synlighet i regeringssamarbetet.

Lunchen var riktigt läcker med lokalproducerat från Rytterne, Dingtuna kvarn, mm

Efter lunch ägnade vi åt en lång lista med val, nomineringar, etc, där ett val av ersättare orsakade sluten omröstning (tog c:a 30 min...). Direktdemokrati tar tid...

Tack för den som föreslog mig som ersättare till riksstämman och för de som röstade på mig, men personligen är jag glad för att Jenny (och de andra) fick de plasterna.

Flyktingmottagning är inte Lemmings

På ytan kan inget tyckas mer olikt än på ena sidan Sverigedemokraternas i grunden främlingsfientliga politik och på andra sidan de villkorslöst öppna gränsernas förespråkande som fanns med i Centerpartiets första utkast till nytt ideprogram. För vad som förenar de två perspektiven är en de facto nedvärderande syn på de som söker sig från krig och orättvisor. För där Sverigedemokraterna uppenbarligen utnyttjar den rädsla och utsatthet som deras sympatisörer känner, ofta pga sin egen livssituation, bekänner sig på ytan de öppna gränsernas förespråkare för en ibland tom mer verklighetsfrämmande idealism. Det tycks mig närmast i detta senare fall som om det viktiga är att nå ett så högt numerärt antal invandrare som möjligt snarare än att faktiskt se de som anländer som medborgare med samma möjligheter och rättigheter som andra svenskar.

Jag har själv sett, och fått ta del av, inifrån skolans värld hur ungdomar slussas in i verksamheten utan att ha fått en rimlig chans att lära sig svenska, och därefter trycks ned i skorna för att de förstås inte sedan når målen. Detta upprepas på andra håll i samhället, där vårt välkomnande ibland närmast skulle motsvaras att man vid ett gästabud slussar in gäster i vardagsrummet och sedan lämnar dem vind för våg. Är detta en human politik som vi dessutom vill accelerera?

De som vurmar för fri invandring bekänner som regel till liberalism där kollektivistiska lösningar avskys utan där istället individens behov ska lyftas. Så länge man nu inte är en så kallad nyliberalist, innebär detta därmed att kvalitet i invandringspolitiken måste få råda – och lösningen är förvånande enkel:

1. Ha samma måttstock och förväntan på alla individer! Kan inte Johanna eller Jasmin läsa ordentligt – anpassa skolgången. Uttrycker Fredrik eller Farid en kvinnosyn som är förkastlig – bemöt den. Välmenta insatser som låser invandrare i utanförskap satsas bättre på insatser som ser problemen i sig och inte som en del av personernas bakgrund. Vi måste bestämma oss för vad vi tycker en individ har rätt och skyldighet till, och sedan följa det.

2. Se till att resten av EU delar Sveriges ambitionsnivå. Precis som med miljöpolitiken eller djurskyddet måste vi kombinera vår roll som förebild med en insikt att om vi inte har med oss de andra länderna slösar vi med resurser.

Det är lätt att falla hän åt rädsla eller idealism när vi öppnar famnen till nya svenskar, men vi får aldrig göra det enkelt för oss i politiken. Lika mycket som vi och EU måste ha en hög ambitionsnivå i mottagandet av flyktingar och arbetskraft, lika mycket måste vi arbeta hållbart med våra medborgare, både nya och befintliga. Det handlar inte om att tillmötesgå SD's dehumaniserade syn på medmänniskor som inte råkat födas i Sverige, men vi kan inte heller byta ut den svenska modellen mot ett samhälle indelat i A- och B-lag så som håller på att ske. De sociala kapital som byggts upp i Sverige sedan 1800-talet kan lätt förbrukas men tar lång tid att bygga upp. Oavsett orsaken till utsatthet - fattighet, invandring eller arbetslöshet - måste alla ha samma chans till en trygg framtid och få en chans att lyckas. Då får aldrig extrema lösningar var svaret eller idealet. 

På samma sätt som Moderaterna först med sin vandring mot den politiska mitten fått verklig regeringsrelevans förblir Vänsterpartiet en perifer företeelse på riksplanet trots alla sina år av stöd till sossarna. Centerpartiets pragmatism är inte otydlighet, det är att ta ansvar för att hitta lösningar som står med båda fötterna på jorden. Ett ideprogram ska självklart vara framåtriktande, men dess legitimitet kommer från hur det slår an hos folket i gemen.

Detta är inte ett förtäkt argument för att gå SD tillmöte, utan en tredje väg. En väg där vi fortfarande är en av de mest generösa i Europa, men samtidigt en väg mot en medmänsklighet och respekt för alla svenskar som bygger vidare på den tradition som har ett brett stöd i vårt avlånga land. Verklig integrering ligger inte i ett höjt bidrag eller en bostad i innerstaden. Det är att känna att man har samma rättigheter och skyldigheter som alla andra.

Förstatliga skolan - kommunerna är ändå mest utförare

Centern har försvarat kommunaliseringen av den svenska skolan vilket är helt naturligt på ett sätt eftersom vi som parti länge stätt för decentralisering, lokalbestämmande och en vilja att föra besluten närmare människor.   Vi har velat tro att med ett lokalt bestämmande, balanserat av statlig översyn och gemensamma regelverk för trygghet, skulle vi lokalt kunna skapa ett mervärde eftersom vi närmast vet bäst behoven och kan anpassa resurser efter var de gör störst nytta.
Jag köper inte det (längre).
Jag har arbetat snart 12 år som lärare, men dessutom har jag sett skolan från andra sidan genom att sitta i skolnämnden i Sala (som vice ordförande en period) och som trebarnsförälder från ett tredje håll, så jag kan med viss trygghet påstå att jag inte hyser samma förenklade världsbild som de flesta har.
Får herregud, har jag sett många knepiga ideer om skolan. Vill ni uppleva något fascinerande ska ni pröva att båda arbeta som lärare, sedan lyssna på era bekantas expertutlåtanden om skolan och sedan som creme-de-la-creme sitta i skolnämnden och höra hur 90% ser på lärarna så skulle ni oavsett urgångspunkt häpna över hur olika den svenska skolan uppfattas.

Generellt sett kan man säga att det nog inte finns någon del av det offentliga Sverige som så många är experter på samtidigt som så få faktiskt vet vad de talar om. Har du gått 9 år eller mer i skolan? Du är ändå ingen expert på det! Jag har bajsat i 39 år men jag kan ändå inte uttala mig speciellt väl om ändtarmsoperationer, och samma sak är det med skolan. Poängen är inte att vi som medborgare eller fritidspolitiker ska ha åsikter om skolan, men att vi precis som med andra yrkesgrupper och yrken ska visa ett mått av respekt för yrkeskunnandet som vi har för tex läkare eller civilingenjörer.

Hur som helst. Från skolnämnden har jag sett hur det är Budgeten som styr och att allt kvalitetsarbete cirkulerar i perferin av arbetet med en budget i balans.
Som förälder har jag sett hur lokala lärare och rektorer kämpar med att skapa ett mervärde som hela tiden dras ned av tungrodda kommunala förvaltningar och låga löner som inte belönar professionalitet. Med professionalitet menar jag inte engagemang, utan en lärarkår som blandar att göra som de säger och att göra det skolverket gör på ett stolt sätt utan att gnälla ihjäl sig.
Som lärare har jag sett hur bristande resurser men ännu mer bristande skolrutiner och toppstyrda förvaltningar gör att de enda kommunala skolorna som kan jobba på alvar med kvalitet är dem som min nuvarande skola, Rudbeckianska gymnasiet i Västerås, där en lång tradition med inslag av konservatism, och  en självgenererande rekrytering av högmotiverade elever skapar ett lugn som den kommunala förvaltningen inte har något med att göra. Min intryck på Rudbeck är snarare att dess framgång beror på dess distans till kommuen och kommunaliseringens effekter.

Det senaste utspelet från Regeringen om att skapa karriärtjänster förstärker bara de senaste årens tendens med en kraftigt förbättrad skolinspektion, där staten står för kvalitetsarbetet och den *reella* satsningen på kvalitet medan kommunerna betalar för det jag kallar "place holders". Man rekryterar i realiteten för att fylla positioner och sedan är det en bonus om man får en riktigt bra lärare. Helt korrekt hävdar SKL att de nya karriärstjänsterna ska vara tydligt kopplade till lärarnas prestation, men samtidigt betonar man att man vill ha stor lokal kontroll, att konna ta ifrån lärarna dessa tjänster efter behag och att "Det är viktigt att utvärderingen görs av någon annan än den som står bakom reformen", dvs kommunerna själva. Detta skulle kunna tolkas som att kommunerna nu vill ta ansvar för kvalitetsarbetet, men jag köper det inte.
Om man 9 gånger av 10 inte prioriterat kvalitet framför kvantitet, varför skulle det hända nu?
Istälelt bekräftar karriärtjänsterna bara den tendens som finns att kommunerna sköter utförandet och grundlönstänket, medan statens tår för försöken att upprätthålla en kvalitet bortanför minimibetyget. För att försvara skolnämnderna runtom i landet så vill jag bara säga att besluten om bristande budgetramar tas i kommunstyrelserna, men det ändrar inte principen att kommunstyrena inte klarar av kvalitetsarbetet. Sedan är det förstås så att en ökad kvalitet i den svenska skolan förstås kommer kosta pengar, det var ju därför som skolan kommunalsierades från början.

Jag har varit lojal mot (C), och är det fortsatt i det stora, men i skolfrågan har jag precis som flera andra Centerpartister, ändrat mig. Jag vill återförstatliga skolan. Om det sedan blir en skola som sköts på läns- eller regionnivå med lokala skolmyndigheter a la hur kollektivtrafiken görs och med kommunerna som centrala utförare, det spelar ingen roll, men poängen är att kommunerna nu har lekt färdigt med våra barns framtid.

Centern är tydligt - ta av 1D-glasögonen

Nu när Annie Lööf på Centerpartiets kommundagar har gått ut och i ett 31 minuters tal skjutit ner alla (öppna) anklagelser om att Centern skulle stå för någon form av nyliberalistisk nattväktarstat, kommer förstås debatten om Centerns påstådda "otydlighet" börja igen eftersom den rådande endimensionella synen på politik i Sverige, som 6 års Alliansstyre  visavi en rödgrön opposition förstås cementerat, innebär att är man inte höger måste man vara vänster eller givetvis "mitten". Ahh, vem minns inte den tid då rött var rött och blått var blått och Centerpartiet likt dagens mp eller SD kunde jäsa i mitten och välja sida efter behov och aldrig oroa sig om en identitetskris eller trångboddhet. *Dumma* Schlingmann, och *dumma* alla andra partier som insett att val vinner man, inte idedebatter. Men samtidigt kan det vara till glädje, för nu måste vi i Centern inse att det är dags att vara just så självständiga som vi alltid varit.
Vi kan antingen göra en schack-rokad med moderaterna längs en trång linje, och hoppas att hoppet inte för oss ut i väljarmarker till höger där det är glesare med väljare än i Dorotea en måndag kväll.
Eller så kan vi inse att det CUF och andra strateger i partiet försökt få oss att tro, att "liberalism" är den platta frågedimension som ska frälsa oss till tydlighetens paradis där rösterna står som spön i backen, inte är hela sanningen.
För det finns faktiskt en hel del "tydliga" frågor och positioner som har både förankring (=trovärdighet) och väljarbas i Sverige. De är inte fett coola direkt, utan de är just så nyanserade och "Nyttiga" som Centern alltid varit.
Exempel/Förslag:
- Miljöpartiet är redan partiet man ska rösta på om man är idealist utan kompromissvilja, men istället bör vi sikta på komplexet landsbygd-gröna näringar-småföretagare-hållbarhet(som innebär också social/ekonomisk långsiktighet). Ett helhetsbudskap som handlar om att alla ska med, men inte på det statiska centralistiska sättet, utan med en medkänsla för individualism. Det går att bli konkret här: pendling bredband till alla, skolor med kvalite,energiförsörjning,ekoturism, ekojordbruk,hållbara städer, osv. Poängen är att vi *ska* vara det givna landsbygdsalternativet, men samtidigt likt gräset i asfalten alltid finnas på lur i staden för dem som lockas av "Hela" bilden, av rötterna till landsbygdsen, av ett land som är mer än lägenheten i stan eller MacDonalds, som tycker att miljöpartiet är lockande, men som inte tror på enkla lösningar eller semireligiösa ideologier.
Detta måste också innebär att vi distansierar oss från Alliansen. Vi lär troligtvis hamna hellre där än med de rödgröna, men samtidigt kan vi inte vara lojala mot en höger-vänster-skala där enda alternativet är extremism. Vi är inte ett parti som bara ska handla om liberalism, även om den värme och tolerans som vi har (haft) borde locka många med det synsättet. Men samtidigt ska vi minnas att den värmen kommit från den trygga men konservativa humanism som kristna bönder hyst, och det vore oförskämt att avhysa dessa lojala väljarbaser som utgjort och utgör Centerpartiet i stora delar av landet. Vi är ett supertydligt parti, det är bara det att de som vill ha ett platt enfrågeparti inte gillar vad de ser.

Att tala är rasism, att tiga är politisk korrekt

Rasism är fel. Diskriminering mot de med en annan etnisk bakgrund än ett lands majoritet är fel. Osv. Men är det fel att tala för ett språktest? Är det fel att anse att moskeer inte ska få ha böneutrop (och ska då kyrkklockor få fortsätta ringa)?

När vi har ett debattklimat i Sverige där den offentliga debatten mycket enkelt kan sammanfattas i tre linjer:

• Fri invandring, alla är lika värda, och kan klara sig bra själva om de får chansen
• Multikulturalism är bra, alla ska uppfostras i ”rätt tänkande”, invandrare och kvinnor diskrimineras, men vi måste reglera invandringen för att skydda våra arbeten
• Invandring/invandrare är dåligt, ”svenskt” är bra, staten sviker ”oss” svenskar

Det finns förstås andra mer dolda diskurser, de som förs i vår vardag; i hemmen, på arbetsplatsen, med vänner på fritiden. Som vi alla vet är dessa ofta betydligt mer explicita och hamnar ofta någonstans mellan punkterna ovan. Det är helt enkelt så att vi i vårt privata liv, med alla vi träffar då, har betydligt mer nyanserade debatter kring vi och dom, om välkomnande och avståndstagande, om krav och generositet.

När vi då har offentliga samtal, diskurser, som inte innehåller dessa nyanser innebär det att utvecklingen blir mer ryckig och svårförståelig. Samhället bortanför medierna rör sig i en riktning, men de mer låsta diskurserna i det offentliga samtalet är inte i harmoni. Visst, det är ett ömsesidigt utbyte däremellan, men fortfarande är det slående hur ofta de jag samtalar med, och jag själv, frustreras över att vissa delar av det vi ofta talar om inte återspeglas i debatten. Lite grand är det som skillnaden mellan vad man säger och vad man tänker, det råder en slags självcencur, och kanske är det bra så. Man ska ju som sagt inte alltid säga vad man tänker.

Men det jag funderat på med avsikt på den senaste tidens invandringsdebatt, särskilt med anknytning till Centerpartiets utkast till Ideprogram där fri invandring föreslås, är att det finns en fara i detta.

För tänk om vi låter samhällets ”tankar” leda oss i en riktning där våra handlingar för oss till en situation som är hemskare än om vi ”artikulerat” dessa innan det är för sent. Lite grann som när vi håller inne en frustration för att sedan plötsligt ”brinna av” och slänga iväg en rak höger. Jag ser antydningar till att Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010, likt ett ryck ögonvrån innan pistolen dras, nu börjar ge små avtryck i debatten och jag oroar mig.

Jag tycker själv att det behövs en nyanserad debatt om invandrarfrågorna. Varför behandlar vi invandrarungdomar i skolan så fel, där de slussas in för att bli en andra klassens medborgare från början? Varför ska invandrare och invandring ses som en rent numerär handling där fler mottagna är automatiskt bättre, likt ett rullande band på Ford? Vad ska vi kräva av samhället och nyanlända egentligen? Osv. Men mycket av denna debatt är stympad av rädslan för att få rasiststämpeln på sig, eller för den delen, att folk inte vet hur man ska diskutera invandring utan att häva ur sig saker som faktiskt *är* rasistiska.

Det jag oroar mig för är att vi istället får en debatt där små inlägg här och där, likt pysandet från ett lock på en kokande kastrull, med små steg skiftar en slags oskriven konsensus sakta men säkert mot ett samhälle vi egentligen inte vill ha, men vi kanske får eftersom vi inte klarar av att artikulera öppet det vi ”känner”, likt slagskämpen som löser (inre) konflikter genom våld riktat utåt.

Varför inte istället ha en debatt där de yttre gränserna debatteras och etableras, så att vi vet att innanför dessa ramar är det socialt/samhälleligt acceptabelt att tycka vad man vill, och tycka olika, och för samhället att röra sig med avsikt på agerande osv, medan överträdelser är rasism och oacceptabelt, punkt slut. Vi kommer givetvis alltid ha en slags åsiktsmässig normalfördelning där alltid några vill vara extremist-javisst, men det är en annan femma. Poängen är att vi skulle få en bättre avstämning mellan privata och offentliga samtal då.

Jag inser att det är en ganska naiv förhoppning jag har här, och alla som är emot kollektiva samhällsmoraler (gissar att de främst under punkt 1. ovan berörs) reagerar på det jag tänker, men samtidigt är alternativet, vilket jag anser råder nu och som tilltar i omfattning, att vi får en ökande dissonans mellan vad som sägs och vad som sker. Människor som beter sig så får alltid problem, och samma sak kommer ske med vårt samhälle om det sker en förändring.