måndag 15 april 2013

Insändare: Upphandla tågtrafiken bättre!


Frustrerad över hur man slagit sönder ett perfekt fungerande tågmöte i Sala bara för att man inte kan upphandla ordentligt (eller har man helt enkelt skitit i alla som åker söderut från Sala?...), skriver jag det här som insändare till SA och VLT. Skrev en hel del om offentlig upphandling inom vård också men skar bort det för en annan gång...

Upphandla tågtrafiken bättre!
Upphandling ska handla om att få mer kvalitet för pengarna. När jag ser hur offentliga tjänster som tågtrafiken behandlats i dessa frågor känner jag en oerhörd frustration. För missförstå mig inte, jag är en benhård förespråkare för att företagsamhet har mycket att erbjuda som alternativ eller komplement till offentlig verksamhet. Varför skulle staten eller en kommun som utförare antas vara den bästa på allt? Det vore historielöst att anta det, eftersom privata utförare har funnits i den offentliga sektorn i alla tider. Vinstuttag av Skanska eller personalkonsulten är inte heller det en nyhet.
Men - för att detta ska fungera med trovärdighet kan man inte som i Sala med tågtrafiken lämna hjärnan och samvetet i farstun när man ska bryta monopolen. Fram till ifjol kunde tågpendlare på ett enkelt och smidigt sätt byta tåg i Sala i riktning mot Dalarna, Uppsala och Västerås, men detta har man med den nya upphandlingen slagit sönder. Hur svårt kan det vara att specificera detta i villkoren? Inte alls, vilket innebär att istället för att köpa samma eller bättre tjänst till bra pris står man med en fultjänst som är bara är generande. Särskilt UL gör ett toppenjobb, det är inte deras fel att upphandlingen inte är bättre.
Rimligtvis bör alla kunna enas att om fler hjälps åt borde samma uppgift kunna göras både bättre och effektivare. Upphandlingens utmaning handlar därför inte om att berättiga dess existens utan om att vi är ärliga med vad vi efterfrågar. Att på caféet beställa en Napoleonbakelse för 3 kr är orimligt, lika mycket som det är oärligt att bli förvånad över att smaken blir bristande ifall någon ändå åtar sig det uppdraget.
Det finns förebilder och initiativ, det gäller nu att de permanentas, utvecklas och sprids, för vi har inte råd att låta den begåvning och kreativitet som enskilda människor eller ambitiösa företag kan tillföra vårt gemensamma dras ned av kortsiktig budgetpress och upphandling utan kvalitetstänkande.

lördag 13 april 2013

Distriksstämma(C) Västmanland 2013

Årets distriksstämma för (C) i Västmanland var i Knytpunkten, beläget i ridcentrat Strömsholm i Hallstahammars kommun.

Inledningstal av distriktsordförande Birgitta Andersson följdes av utdelning av årets guldnålar.
Anna-Karin Hatt höll ett långt tal som närmast kändes som ett linjetal som signalerade hur man tänker i C centralt, vilket är intressant. Samtidigt kändes det som om vi gick igenom hela Centerns nya ideprogram punkt för punkt, och det lät välslipat. Kanske till och med *för* väloljat och "extra allt". Men det vore väl lite som att klaga på att den nya bilen är för tyst och smidig...
Frågestunden efteråt innehöll betydligt mer svängar, som även om det var positivt och artigt svallade av engaemang kring bredband, telefoni och Centerns (o)synlighet i regeringssamarbetet.

Lunchen var riktigt läcker med lokalproducerat från Rytterne, Dingtuna kvarn, mm


Efter lunch ägnade vi åt en lång lista med val, nomineringar, etc, där ett val av ersättare orsakade sluten omröstning (tog c:a 30 min...). Direktdemokrati tar tid...



Tack för den som föreslog mig som ersättare till riksstämman och för de som röstade på mig, men personligen är jag glad för att Jenny (och de andra) fick de plasterna.


Flyktingmottagning är inte Lemmings

På ytan kan inget tyckas mer olikt än på ena sidan Sverigedemokraternas i grunden främlingsfientliga politik och på andra sidan de villkorslöst öppna gränsernas förespråkande som fanns med i Centerpartiets första utkast till nytt ideprogram. För vad som förenar de två perspektiven är en de facto nedvärderande syn på de som söker sig från krig och orättvisor. För där Sverigedemokraterna uppenbarligen utnyttjar den rädsla och utsatthet som deras sympatisörer känner, ofta pga sin egen livssituation, bekänner sig på ytan de öppna gränsernas förespråkare för en ibland tom mer verklighetsfrämmande idealism. Det tycks mig närmast i detta senare fall som om det viktiga är att nå ett så högt numerärt antal invandrare som möjligt snarare än att faktiskt se de som anländer som medborgare med samma möjligheter och rättigheter som andra svenskar.

Jag har själv sett, och fått ta del av, inifrån skolans värld hur ungdomar slussas in i verksamheten utan att ha fått en rimlig chans att lära sig svenska, och därefter trycks ned i skorna för att de förstås inte sedan når målen. Detta upprepas på andra håll i samhället, där vårt välkomnande ibland närmast skulle motsvaras att man vid ett gästabud slussar in gäster i vardagsrummet och sedan lämnar dem vind för våg. Är detta en human politik som vi dessutom vill accelerera?
De som vurmar för fri invandring bekänner som regel till liberalism där kollektivistiska lösningar avskys utan där istället individens behov ska lyftas. Så länge man nu inte är en så kallad nyliberalist, innebär detta därmed att kvalitet i invandringspolitiken måste få råda – och lösningen är förvånande enkel:

1. Ha samma måttstock och förväntan på alla individer! Kan inte Johanna eller Jasmin läsa ordentligt – anpassa skolgången. Uttrycker Fredrik eller Farid en kvinnosyn som är förkastlig – bemöt den. Välmenta insatser som låser invandrare i utanförskap satsas bättre på insatser som ser problemen i sig och inte som en del av personernas bakgrund. Vi måste bestämma oss för vad vi tycker en individ har rätt och skyldighet till, och sedan följa det.
2. Se till att resten av EU delar Sveriges ambitionsnivå. Precis som med miljöpolitiken eller djurskyddet måste vi kombinera vår roll som förebild med en insikt att om vi inte har med oss de andra länderna slösar vi med resurser.

Det är lätt att falla hän åt rädsla eller idealism när vi öppnar famnen till nya svenskar, men vi får aldrig göra det enkelt för oss i politiken. Lika mycket som vi och EU måste ha en hög ambitionsnivå i mottagandet av flyktingar och arbetskraft, lika mycket måste vi arbeta hållbart med våra medborgare, både nya och befintliga. Det handlar inte om att tillmötesgå SD's dehumaniserade syn på medmänniskor som inte råkat födas i Sverige, men vi kan inte heller byta ut den svenska modellen mot ett samhälle indelat i A- och B-lag så som håller på att ske. De sociala kapital som byggts upp i Sverige sedan 1800-talet kan lätt förbrukas men tar lång tid att bygga upp. Oavsett orsaken till utsatthet - fattighet, invandring eller arbetslöshet - måste alla ha samma chans till en trygg framtid och få en chans att lyckas. Då får aldrig extrema lösningar var svaret eller idealet. 
På samma sätt som Moderaterna först med sin vandring mot den politiska mitten fått verklig regeringsrelevans förblir Vänsterpartiet en perifer företeelse på riksplanet trots alla sina år av stöd till sossarna. Centerpartiets pragmatism är inte otydlighet, det är att ta ansvar för att hitta lösningar som står med båda fötterna på jorden. Ett ideprogram ska självklart vara framåtriktande, men dess legitimitet kommer från hur det slår an hos folket i gemen.
Detta är inte ett förtäkt argument för att gå SD tillmöte, utan en tredje väg. En väg där vi fortfarande är en av de mest generösa i Europa, men samtidigt en väg mot en medmänsklighet och respekt för alla svenskar som bygger vidare på den tradition som har ett brett stöd i vårt avlånga land. Verklig integrering ligger inte i ett höjt bidrag eller en bostad i innerstaden. Det är att känna att man har samma rättigheter och skyldigheter som alla andra.