onsdag 27 mars 2013

Förstatliga skolan - kommunerna är ändå mest utförare

Centern har försvarat kommunaliseringen av den svenska skolan vilket är helt naturligt på ett sätt eftersom vi som parti länge stätt för decentralisering, lokalbestämmande och en vilja att föra besluten närmare människor.   Vi har velat tro att med ett lokalt bestämmande, balanserat av statlig översyn och gemensamma regelverk för trygghet, skulle vi lokalt kunna skapa ett mervärde eftersom vi närmast vet bäst behoven och kan anpassa resurser efter var de gör störst nytta.
Jag köper inte det (längre).
Jag har arbetat snart 12 år som lärare, men dessutom har jag sett skolan från andra sidan genom att sitta i skolnämnden i Sala (som vice ordförande en period) och som trebarnsförälder från ett tredje håll, så jag kan med viss trygghet påstå att jag inte hyser samma förenklade världsbild som de flesta har.
Får herregud, har jag sett många knepiga ideer om skolan. Vill ni uppleva något fascinerande ska ni pröva att båda arbeta som lärare, sedan lyssna på era bekantas expertutlåtanden om skolan och sedan som creme-de-la-creme sitta i skolnämnden och höra hur 90% ser på lärarna så skulle ni oavsett urgångspunkt häpna över hur olika den svenska skolan uppfattas.

Generellt sett kan man säga att det nog inte finns någon del av det offentliga Sverige som så många är experter på samtidigt som så få faktiskt vet vad de talar om. Har du gått 9 år eller mer i skolan? Du är ändå ingen expert på det! Jag har bajsat i 39 år men jag kan ändå inte uttala mig speciellt väl om ändtarmsoperationer, och samma sak är det med skolan. Poängen är inte att vi som medborgare eller fritidspolitiker ska ha åsikter om skolan, men att vi precis som med andra yrkesgrupper och yrken ska visa ett mått av respekt för yrkeskunnandet som vi har för tex läkare eller civilingenjörer.

Hur som helst. Från skolnämnden har jag sett hur det är Budgeten som styr och att allt kvalitetsarbete cirkulerar i perferin av arbetet med en budget i balans.
Som förälder har jag sett hur lokala lärare och rektorer kämpar med att skapa ett mervärde som hela tiden dras ned av tungrodda kommunala förvaltningar och låga löner som inte belönar professionalitet. Med professionalitet menar jag inte engagemang, utan en lärarkår som blandar att göra som de säger och att göra det skolverket gör på ett stolt sätt utan att gnälla ihjäl sig.
Som lärare har jag sett hur bristande resurser men ännu mer bristande skolrutiner och toppstyrda förvaltningar gör att de enda kommunala skolorna som kan jobba på alvar med kvalitet är dem som min nuvarande skola, Rudbeckianska gymnasiet i Västerås, där en lång tradition med inslag av konservatism, och  en självgenererande rekrytering av högmotiverade elever skapar ett lugn som den kommunala förvaltningen inte har något med att göra. Min intryck på Rudbeck är snarare att dess framgång beror på dess distans till kommuen och kommunaliseringens effekter.

Det senaste utspelet från Regeringen om att skapa karriärtjänster förstärker bara de senaste årens tendens med en kraftigt förbättrad skolinspektion, där staten står för kvalitetsarbetet och den *reella* satsningen på kvalitet medan kommunerna betalar för det jag kallar "place holders". Man rekryterar i realiteten för att fylla positioner och sedan är det en bonus om man får en riktigt bra lärare. Helt korrekt hävdar SKL att de nya karriärstjänsterna ska vara tydligt kopplade till lärarnas prestation, men samtidigt betonar man att man vill ha stor lokal kontroll, att konna ta ifrån lärarna dessa tjänster efter behag och att "Det är viktigt att utvärderingen görs av någon annan än den som står bakom reformen", dvs kommunerna själva. Detta skulle kunna tolkas som att kommunerna nu vill ta ansvar för kvalitetsarbetet, men jag köper det inte.
Om man 9 gånger av 10 inte prioriterat kvalitet framför kvantitet, varför skulle det hända nu?
Istälelt bekräftar karriärtjänsterna bara den tendens som finns att kommunerna sköter utförandet och grundlönstänket, medan statens tår för försöken att upprätthålla en kvalitet bortanför minimibetyget. För att försvara skolnämnderna runtom i landet så vill jag bara säga att besluten om bristande budgetramar tas i kommunstyrelserna, men det ändrar inte principen att kommunstyrena inte klarar av kvalitetsarbetet. Sedan är det förstås så att en ökad kvalitet i den svenska skolan förstås kommer kosta pengar, det var ju därför som skolan kommunalsierades från början.

Jag har varit lojal mot (C), och är det fortsatt i det stora, men i skolfrågan har jag precis som flera andra Centerpartister, ändrat mig. Jag vill återförstatliga skolan. Om det sedan blir en skola som sköts på läns- eller regionnivå med lokala skolmyndigheter a la hur kollektivtrafiken görs och med kommunerna som centrala utförare, det spelar ingen roll, men poängen är att kommunerna nu har lekt färdigt med våra barns framtid.